Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - 1. I Glarus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blifvit rädd för mig, om jag sagt, att jag vore baron
Hohen-feld. Men nu, då det är gjordt, svär jag dig heligt, att du
inför altaret skall blifva min hustru. Jag är min egen herre
och behöfver ej aflägga räkenskap inför någon. Vill du, så
gå vi genast i dag till prästen. Tror du mig nu?» Och den
stackars flickan vände sina tårfyllda ögon mot honom. Hon
trodde honom och än mer, han lyckades till och med
öfvertyga mig, att han menade allvar, och jag kunde ej afslå hans
begäran att då och då få tillbringa en eftermiddag hos oss.
Han kom nästan dagligen, till stor glädje för Madeleine,
åt hvilken han alltid hade blommor med sig, så att fönstret
der jämt och ständigt såg ut som en blomsterträdgård.
Madeleine kokade kaffe och sjöng sina visor, och vi voro alla
så glada. Jag uppmanade honom väl hundrade gånger att
icke göra Madeleine, hvilken jag älskade som en syster,
olycklig, utan afstå från henne, ty hon var ju blott en fattig flicka
utan bildning, och hon skulle i längden tråka ut honom. Men
han ville ej höra på det örat. Han vore ju ingen ung
spelevink längre och hade njutit nog af lifvet, han längtade nu
efter ett lugnt hem. Slutligen eklaterades förlofningen och
bröllopsdagen bestämdes. Alla här afundades förstås
Madeleine, som fick åka till kyrkan i baronens fina vagn.
Baronen hade låtit iordningställa ett litet hus vid
Markt-strasse för sig och sin unga fru, och dit öfverflyttade min Madeleine.
Hon ville ha mig med sig, men jag afslog det och stannade
kvar här. Jag kände instinktmässigt, att baron inte kunde
lida mig riktigt, och så var det också. Jag hade för goda
ögon. Sedan de nygifta hade bosatt sig i sitt hus, såg jag
aldrig till baron vidare, men Madeleine kom ofta och
meddelade mig sina små hemligheter. En dag berättade hon mig,
att baronen blifvit trött på det lugna lifvet och längtade ut i
världen igen. Nå, jag tyckte, att det kunde bli rätt roligt för
Madeleine att göra en resa i hans sällskap, men då sade hon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
