Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konsten att flyga, af O. E. Lundholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTEN ATT FLYGA.
vände vid sina glidförsök hade också
formen af storkvingar.
Lilienthal kom snart till insikt
om, att for en flykt i horisontell
riktning fordrades en snedt uppåt riktad
luftström, och att fåglarna just
begagnade sig af sådana luftströmmar
för sin segling. För att förskaffa sig
sådan vind behöfde han en rund kulle
med sluttande sidor, som kunde gifva
vinden riktning uppåt, och belägen
på en stor slätt, så att han kunde
kasta sig emot vinden, från hvilket
håll denna än blåste. En sådan
konstgjord kulle vid Gross-Lichterfelde nära
Berlin använde han att börja med för
sina försök, men då denna ej i
längden blef tillräckligt hög, valde han
några naturliga kullar nära Rathenau
till experimentalfält.
Den princip, som Lilienthal
praktiskt tillämpade, draken utan tråd,
d. v. s. tråden ersatt af tyngdkraften,
hade redan framkastats af La
Lan-delle, och beräkningar voro gjorda af
Langley och Maxim, som bevisade,
att om ett glidplan hade en viss
hastighet i horisontell riktning mot en
svagt uppstigande vind, skulle denna
kunna bära planet, under det att detta
rörde sig i riktning mot vinden,
påverkadt af tyngdkraftens komposant
i planets riktning. När man vill
flyga, har man således att sänka
glidplanets förkant och springa framåt
mot vinden, samt sedan man fått fart,
höja planets förkant, så att planet
blir nära horisontellt, och därefter
under nedglidandet genom luften söka
gifva tyngdpunkten ett sådant läge,
att glidplanet rör sig hastigt framåt
men sjunker så långsamt som möjligt.
Lilienthal kunde slutligen genom
att kasta sig från en 30 m. hög kulle
på detta sätt segla framåt mot
vinden sträckor af ända till 100 m. och
däröfver; han kunde äfven, genom
att utsträcka sina ben åt höger eller
vänster och därigenom flytta
tyngdpunkten åt sidan, få planet att göra
vändning åt samma håll och ibland
afvika mera än 90° från den
ursprungliga riktningen, d. v. s. mot slutet af
flygturen närma sig utgångspunkten.
Sina vackraste försök gjorde
Lilienthal å forsöksfältet nära Rathenau,
där han kunde variera fallhöjden från
30 till 60 m., och där glidningen
skedde under lutningsvinklar af 10
till 2o°. Här kunde han således glida
fram öfver 300 meter utan att beröra
marken. Här var det slutligen, som
luftseglaren den 9 augusti 1896 med
sin apparat, hvilken troligen bringats
ur jämvikt af en häftig kastvind,
störtade ned från en höjd af 15 m. och
bröt ryggraden samt afled efter 24
timmar.
Lilienthals glidplan voro försedda
med två roder, ett vertikalt för
vändningar och ett horisontellt för höjning
och sänkning. Det senare är nödvän
digt för stabiliteten i längdriktningen,
ty apparaten är utsatt för två krafter
nämligen tyngdkraften, som är
anbringad i tyngdpunkten, och
vindtryckets vertikalkomposant, som verkar i
glidplanets tryckcentrum. Dessa båda
krafter skola för balansens skull
alltid ligga på samma vertikala linie,
hvilket gör, att luftseglaren nästan
befinner sig i samma läge som en
monocyklist, d. v. s. han har att
ständigt söka återvinna en jämvikt, som
oupphörligt rubbas.
Innan Lilienthal dog, hade han
haft för afsikt att å sitt glidplan
anbringa en liten bensinmotor på 2V2
hästkrafter, vägande 40 kg., och
därigenom göra sig oberoende af vinden.
Hans sista glidplan hade en stomme
af pilkvistar, öfverspänd med kalikå
och var till formen lik två utspända
fågelvingar, krökta i flygriktningen.
Bärytan var 14 m2, vingarnas längd
mellan ytterändarna 7 m., deras största
bredd i flygriktningen 2,5 m. och
vikten 20 kg., hvartill kom Lilienthals
egen vikt 80 kg. För att fasthålla
apparaten vid satstagningen och
landningen stödde han sina underarmar
i två stoppade rännor å stommen,
spände fast armarna i dessa medelst
två remmar och fattade slutligen med
händerna tag i två vid stommen
fästade byglar. Luftseglarens kropp
hängde således vertikalt under
flykten. Han hade visserligen tänkt på
att intaga liggande ställning å
glidplanet, liksom bröderna Wright sedan
gjorde, och därigenom minska
luftmotståndet, men å andra sidan ansåg
han det fördelaktigare att hafva
benen fria vid satstagningen, språnget,
styrningen och landningen.
Genom sina försök fann
Lilienthal, att bärytan var för liten och
behöfde ökas. För att emellertid ei få
vingarna för långa, gjorde han dem
i stället dubbla, d. v. s. i två plan
öfver hvarandra, och sålunda
byggdes 1896 det första biplanet. Det hade
24 m2:s bäryta men samma vikt, 100
kg. med luftseglaren, och samma
afstånd, 7 m., mellan vingspetsarna, det
sänkte sig mindre hastigt och hade
ingen tendens att köra upp med fören
i vädret, såsom monoplanet hade. Det
öfre plånet uppbars af vertikala
bambustänger och var väl stagadt mot
det undre. I aktern å en krökt stång
satt rodret, som gjorde tjänst både
vid höjning och sänkning och vid
vändningar. En rektangulär träram
uppbar båda planen och omslöt
luftseglarens kropp något ofvanför midjan.
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
