Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konsten att flyga, af O. E. Lundholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTEN ATT FLYGA.
Lilienthals iakttagelser voro
riktiga i det hänseendet, att biplanet var
stabilare än monoplanet, dock endast
i lugnväder. Vid byväder var
monoplanet däremot säkrare, emedan det
erbjöd mindre yta for kastvindar,
hvilka Lilienthal fruktade, och för
hvilka han slutligen blef offer.
Vid en fallskärm behöfdes c: a i
m2 bäryta pr kg. last, för att den ej
skulle sjunka för hastigt. Lilienthal
visade, att ett glidplan med något
böjda vingar vid rörelse mot vinden
i 7 till io° vinkel mot horisonten
kunde bära 7 gånger så mycket, eller 7
kg. pr m2 bäryta.
En af Lilienthals lärjungar Percy
Sinclair Pilcher fortsatte försöken med
glidplanet, men i stället för att
kasta sig från en höjd lät han en
häst vid ett långt snöre draga
glidplanet mot vinden. Det steg därvid
upp i luften som en drake, och när
det stigit tillräckligt, släppte han
snöret och flyttade kroppen framåt, så
att glidplanet fick svag lutning nedåt,
och gled därpå i sned riktning ned till
marken. Ett af Pilchers glidplan
hade en bäryta af 15,7 m2, vägde
med last 90 kg. eller 5,73 kg. pr m2
bäryta, samt behöfde en dragkraft
af 9 till 14 kg. för att röra sig i
horisontell bana, således föga mer än
tiondedelen af vikten.
Äfven Pilcher undgick ej sitt öde.
Den 30 september 1899 gjorde han
sin sista flygtur i Stanford Park nära
Märket—Harborough vid byigt väder,
hvarvid horisontalrodret brast och han
störtade ned samt afled efter två
dagar utan att hafva återfått
medvetandet.
En annan lärjunge till Lilienthal,
den amerikanske ingenjören Octave
Chanute fullföljde 1896 hans försök
med biplanet vid sandkullarna i Chi
kagos närhet vid stranden af
Michigansjön, men då Chanute var till
åren, lät han två yngre män, Herring
och Avery, utföra försöken efter hans
anvisningar. Chanute konstruerade
tre biplan efter ny princip; i st. f.
att återställa den af variation i
vindstyrkan rubbade jämvikten genom att
flytta kroppens tyngdpunkt, blefvo
bärytorna så anordnade, att de
automatiskt inställde tryckcentrum på
samma vertikal som tyngdpunkten,
hvarigenom jämvikten bättre
bibehölls. Oaktadt dessa biplan voro
betydligt stabilare än de med fasta
vingar, återgick Chanute dock till
dessa, såsom varande enklare och
starkare.
Ehuru ingen ännu lyckats höja
sig från marken med en verklig
mo-tordrifven flygmaskin, hade allvarliga
försök dock gjorts i denna riktning
af engelsmännen Maxim och Phillips
i början af 1890-talet samt af
amerikanaren Langley X896. Maxim
konstruerade en väldig flygmaskin af
aeroplantyp, som vägde 3,6 ton och
som med experiment kostade honom
£ 50,000. Den var emellertid allt för
otymplig för att vara lämplig såsom
försöksmaskin, och Maxim lyckades
aldrig komma till något resultat med
densamma. Phillips åter byggde en
flygmaskin af jalusiform, med
spjälorna, som bildade glidplanen,
horisontella, tunna och paraboliskt krökta
samt insatta i en ram stående tvärs
öfver en vagn, som var fästad vid
ändan af en fällbar svängarm och
således rörde sig i ringformig bana.
Den drefs af en ångmaskin verkande
på en luftpropeller och höjde sig i
luften, då hastigheten uppgick till 12
m. i sekunden, dock utan förare.
Langley sysslade på 1890-talet med
flygmaskiner och byggde 1896 en
modell med en enda svagt böjd bäryta
om c: a 4 m2 samt en ångmaskin på
nära 1 hästkraft. Hela modellen
vägde med bränsle och vatten 13 till 14
kg. Den kunde höja sig från marken
och tillryggalade vid ett af försöken
i fri flykt 900 m. med en hastighet
af 10 m. i sekunden. Hans försök
med en större apparat med, förare
ombord misslyckades däremot, och
apparaten störtade i vattnet och sjönk
bredvid den pråm, från hvilken den
startat.
I Amerika följdes Lilienthals och
Chanutes försök med stor
uppmärksamhet af två bröder Wilbur och
Or-ville Wright, cykelfabrikanter i Dayton
(Ohio), och dessa började år 1900 göra
glidförsök å en fullkomligt öde plats
bland sanddynerna vid Kitty Hawk
(Nord Carolina). År 1902 hade de
lyckats tillryggalägga sträckor upp
till 200 m., därvid sänkande sig i en
vinkel mot horisonten af 6 till 70.
Under 1903 beskrefvo de krokiga
banor med bibehållen balans å
glidplanet, och sedan de sålunda blifvit fullt
förtrogna med dettas manövrering,
började de söka lösningen på
problemet att höja sig från marken. Den
17 december 1903 flög en af dem vid
Springfield, nära Dayton, å ett biplan
vägande 335 kg. en sträcka af 266 m.
på 59 sekunder mot vinden, som hade
9,2 m:s hastighet. Biplanet var
försedt med en 16 hkrs motor, görande
1,200 hvarf i minuten, hvilken
medelst kedjor dref de båda akterut
sittande propellrarna, som endast gjorde
450 hvarf i minuten. De båda
bröderna öfvade sig sedan i vändningar
och manövrering af sin apparat samt
gjorde särskildt under oktober 1905
flera långturer på resp. 24, 33 och 39
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
