Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guldmyntfoten, av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULD MYNTFOTEN.
för ännu länge får husera fritt på det
ekonomiska livets centrala område; ty
bindande internationella
ö\erenskom-melser på områden, där varje stat har
full självbestämningsrätt, ha hittills
erbjudit de största svårigheter. En
öveigång till guldmyntfoten för
exempelvis Sveriges del skulle i
nuvaiande stund betyda att binda vårt
penningväsende vid det amerikanska och
låta växelkurserna på New York bli
stabila på den nivå man kan vilja
bestämma; ett sådant steg från ord till
handling skulle möjligen också
föranleda öviiga europeiska länder med
något så när ofördärvat penningväsende
att följa exemplet.
Endast genom att olika länder på
detta sätt gemensamt tillämpa
guldmyntfoten, kunna också
växelkurserna dem emellan stabiliseras, men
annat behövs heller icke för ändamålet.
Före kriget fluktueiade! de under
loppet av hela år sällan mer än omkring
en procent, om ens det, och nu kunna
de ändias mer pä en enda dag. Det
är givet, att den gemensamma
guldmyntfoten skall utöva denna
stabilise-sèrande verkan; ty i samma stund —
vid guldmyntföt och fria guldrörelser
— växlar på det ena landet komma i
annat värde i det andra landet än som
motsvarar guldinnehållet i de tvä
ländernas mynt, sä strömmar guldet över
till det land vars växlar stigit i kurs.
Det enda som skulle hindra detta vore
guldtransportens egna kostnader; och
däiför har man sedan gammalt
kunnat konstateia, att växelkurserna vid
guldmyntfot och fria giildrörelser
aldrig eller så gott som aldrig fluktuera
mer än mellan »guldpunkterna», d. v. s.
belopp som bestämmas av det tillägg
till eller avdrag från växlarnas
guldvärde, som betingas av kostnaden att
skicka ut eller draga in - guld. Om
exempelvis guldinnehållet i den
svenska kronan och den engelska
pund-sterlingen (sovereign) skapade en
växelkurs av i8’i6 kr. för ett pund st., och
transportkostnaderna för guldet voro
en halv procent, så kunde ej kursen
fluktuera mer än mellan i8’i6—0*09 =
i8’c>7 som lägst och i8’i6 + o’o9 = i8’25
som högst. Häri ligger just
guldmyntfotens ofantliga betydelse som
internationellt system, och väl att märka utan
att detta i och för sig kräver någon
som helst överenskommelse mellan de
olika länderna.
Den återgång till guldmyntfoien,
vars betydelse här visats, erbjuder
emellertid stora svårigheter av del skäl,
att även de europeiska länder, som
bevarat mest av sina penningars värde
mot guld — Schweiz, Sverige, Neder-
länderna, England — likväl ligga lägre
än det före kriget gällande och
fortfarande i lag fastställda guldvärdet. I
ett dylikt läge förefalla blott två vägar
stå dessa länder öppna. A ena sidan
kunna de söka på nytt höja sina
sedlars värde gent emot guld till vad det
borde vara. Detta skulle tydligen,
vid oförändrad köpkraft hos guldet
självt, förutsätta, att sedlarnas köpkraft
mot varorna och därmed också mot
guldet stegrades, vilket är det samma
■som en allmän varuprissänkning. Den
svårighet, som den ifrågavarande
utvägen alltid medför, ökas emellertid i
nuvarande läge ytterligare högst
avsevärt av att guldets eget värde sedan
senare hälften av 1920 visat stark
steg-ring, vilket kommit till uttryck i den
allmänna nedgången i Förenta
Staternas prisnivå. Trots att exempelvis den
svenska partiprisnivån f junkit till
ungefär hälften pa ett år, har den svenska
valutans värde mot guld likväl icke
förbattrats, ty prisnivån i Amerika har
hållit jämna steg härmed; och
följaktligen äro vi så till vida ej längie hunna
an från början. Den andra utvägen
består i att sänka guldvärdet i de
europeiska ländernas mynt till vad det
redan nu är, eller möjligen till en något
•högre siffra. Det erbjuder då inga
större svårigheter att omedelbart
återgå till guldmyntfoten, och detta utan
något nytt prisfall. Emellertid är det
oundgängligt, att detta kommer att
uppfattas såsom en form av
statsbankrutt, vilket det också är; och alltid i
historien har det visat sig mycket svårt
för staterna att vare sig besluta sig
härför eller återföra sedlarna till deras
gamla värde.
I detta läge återstår dock en
möjlighet, som i olika former tillämpats
redan före kriget och då med nästan
undantagslöst lyckligt resultat, ofta
under namn av guldväxelfoten (gold
exchange standard). Dess innebörd är,
att man inskränker sig till att införa
den ena av de åtgärder, som binda
penningens eller sedelns värde vid
guldet, nämligen den som hindrar det
förra att sjunka under ett visst belopp
i guld, men däremot lämnar möjlighet
öppen att låta sedelns värde stiga över
detta belopp. Det kunde då
bestämmas, att Riksbanken skulle
tillhandahålla guld emot sedlar enligt ett pris
ej överstigande exempelvis 3,000 (i
stället för lagbestämda 2,480) kronor pr
kilogram. Man har da lämnat öppen
for sig möjligheten att på nytt komma
tillbaka till kronans gamla värde i guld,
men likväl ej avskurit sig frän reda i
penningväsendet under den tid, som
måste förflyta tills detta kan ske.
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
