- Project Runeberg -  Om svensk rättstafning / 1. Om rättstafningens grunder. Med särskildt afseende på svenska språket /
3

(1870-1871) [MARC] Author: Artur Hazelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

en sådan utveckling måste det alt mer aflägsna sig ifrån
skriften, sådan denna ursprungligen var danad.

Då en sådan skilnad börjar göra sig gällande, har
skriftspråket att välja mellan tvänne olika vägar. Antingen
aktar det på ljudens vexlingar, och alt efter som en
förlindring vunnit stadga, ändrar det tecknen till
öfverens-stämmelse med de nya ljuden: denna väg är den Ijudenliga
eller fonetiska. Eller ock bekymrar det sig icke om uttalets
förändring, utan blifver stående i sitt ursprungliga skick:
denna väg är den etymologiska.

Förhållandet emellan skrift och språk blifver i dessa
båda fall icke alldeles det samma. I förra fallet är skriften
fortfarande en spegel, hvari språkets för hand varande drag
aftecknas. I det senare åter igenkänner språket endast med
svårighet i skriften sina egna drag: det finner en mer eller
mindre främmande bild, som erinrar om dess utseende i en
länge sedan förfluten tid. Så äro måg, järn, sörja trogna
bilder af motsvarande ord i vårt nu varande språk. Skrefve vi
åter magher, iarn, syrghia, gåfve vi en teckning icke af vårt
eget tungomål, utan af det, som våra förfäder talade för många
hundra år sedan; vi ginge då till väga såsom fransmannen,
då han uttalar abi, doa, men skrifver habit, doigts, eller
engelsmannen, som låter ljudförbindelsen laf utmärkas med
tecknen l, a, us g, h.

Skriftens högsta uppgift tänker man sig i förra fallet
fortfarande vara den samma som vid hennes första
användning: att återgifva uttalet; i det senare föreställer man sig
henne såsom eft annan: att antyda ordens ursprung, hvaraf
följden blifver, att skriften i sitt sålunda bevarade gamla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:51:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ahosr/1/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free