- Project Runeberg -  Om svensk rättstafning / 1. Om rättstafningens grunder. Med särskildt afseende på svenska språket /
31

(1870-1871) [MARC] Author: Artur Hazelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Om man altså i endast jämförelsevis få fall kunnat
behålla tecken, som utmärka en förgången tids uttal, hvilket
strider emot vårt eget, ligger verkligen i de sålunda
kvar-hållna något heligt, på hvilket ingen bör drista sig att
bära hand?

Man säger, att om genom teckningen ordets ursprung
antydes, lättas uppfattningen af det sammas betydelse. Vid
talet känna vi emellertid icke behof af någon sådan
särskild anvisning för att förstå hvar andras ord. Såsom vi
framdeles skola visa, är hon icke häller i skriftspråket af
nöden ens för att skilja lika ljudande ord, som hafva olika
betydelse, och naturligtvis ännu mycket mindre i Öfriga fall.

Men, menar man, grundbetydelsen framstår klarare, då
ursprunget och frändskapen i teckningen framlysa. Till en
viss grad är detta visserligen riktigt, men man erinre sig
härvid, dels att denna grundbetydelse ofta är oviss; dels
att hon stundom undergått sådana ändringar, att hon synes
hafva ringa samband med ordets nu varande bemärkelse;
dels, och detta är i de flesta fall händelsen, att hon icke
genom någon etymologisk teckning kan framhållas mer, än
hvad genom den fonetiska sker; dels ändtligen att tordelen
af dessa antydningar väl egentligen skulle komma de lärde
till godo, hvilka dock icke af de samma hafva behof.

Att vi här hafva att göra med en fördom och med
intet annat, skönjes däraf, att då stumma bokstäfver, ”dessa
förmöglade mumier ur forntidens katakomber”, en gång blifvit
rödda ur vägen, finner man sig däri alldeles förträffligt
och skulle visserligen icke låta öfvertala sig att åter taga
dem till heders, eller ens låta öfvertyga sig, att i de samma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:51:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ahosr/1/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free