- Project Runeberg -  Om svensk rättstafning / 2. Redogörelse för Nordiska rättstafningsmötets förslag till ändringar i stafningssättet jemte berättelse om mötet /
12

(1870-1871) [MARC] Author: Artur Hazelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

detta så mycket snarare, som en sådan undersökning bör
vara synnerligen egnad att uppdaga ursprunget till den
förvirring, som ännu våra dagar bevara såsom ett arf
ifrån vårt skriftspråks äldsta tider. Vid framställ ningen af
detta ämne hafva vi trott oss böra följa Rasks
uppfattning, hvilken delats af flere utmärkte språkforskare.

1 fornisländskan eller fornnorskan brukades i
allmänhet bokstafven e som tecken för det så kallade ä-ljudet:
altså berci, drepa, vel, drengr, hestr, senda, sleppa, svelta,
svarande mot nysvenskans bära, dräpa, väl, dräng, häst,
sända, släppa, svälta o. s. v. Bokstafven ce fans
visserligen, men utmärkte icke samma ljud som ä i våra dagar,
utan enligt Rask, Munch och andre närmast ljudet aj
eller ai, * såsom i vcepna, att, scell, mcela, sceng, vcenla,
hvilka sålunda uttalades nästan som vaipna, äit o. s. v.

Då senare det med ce utmärkta tveljudet hos
norrmännen och danskarne — för att vi först må betrakta
förhållandet hos dem — öfvergick till a-ljud, borde desse
hafva återgifvit detta ljud med bokstafven e, som då var
det antagna tecknet för hvad vi nämna a-ljud. Man borde
altså då hafva skrifvit vepna, ett, sell, mela, eller senare
oebne, et, sel, mele. Men af gammal vana och hänsyn till
härledningen behöll man den gamla bokstafven ce, ehuru
nu med en annan betydelse än förut, och därigenom blefvo
e och ce tecken för samma ljud, nämligen a-ljudet. Så-

* Eller danskt ei. K. Gislason: Oldnordisk Formlaere. (Nordiske
Oldskrifter udgivne af det nordiske Literatur-Samfund. XXIII.)
Kjöbenhavn 1858. S. 4. — Om Grimms afvikande mening se hans
Deutsche Grammatik. Th. 1. Ausg. 3. Göttingen 1840. S. 459. —
Jämför i öfrigt sid. 14, första noten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:51:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ahosr/2/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free