Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såsom en afvikelse från något riktigt och därföre ej
användes i det vårdade talet, kunde det icke snart blifva
/råga om en ändring i teckningssättet. Så snart det nya
attalet senare någorlunda stadgat sig, hade dess dubbla
teckningssätt redan fått en viss häfd, och man hade
småningom förlorat blick för det missförhållandet,, att ett
ljud tecknades med två olika tecken, och att en bokstaf
utmärkte två olika ljud, hvilket i högsta grad strider
emot all bokstafsskrifts uppgift.*
Vända vi oss nu till fornsvenskan, synas åtskilliga
skäl tala för att äfven hos oss e varit det ursprungliga
tecknet för ä-ljudet. Rydqvist antager ock, att ”e var rätta
tecknet för det nuvarande ä-ljudet under förra hälften af
1200-talet”, ja han anser ”till fullo upplyst, att den äldsta
Svenska bokskriften hade lika med den Isländska e som
regel, ce som ett sällspordt undantag”. ** Men om ock så var,
blef det snart annorlunda, ce synes hos oss icke ens i vårt
skriftspråks äldsta tid hafva haft samma begränsade område
* Se vidare härom A. Hazelius: Om rättstafningens grunder med
sär-skildt afseende på svenska språket. Stockholm 1870. S. 5 o. f. —
Jfr Knudsen: Om Lydene o. s. v. Anf. st. S. 56.
Det bör anmärkas, att i fråga om betydelsen af tecknet ce i
forunorskan är Lyngby af annan tanke än Rask. Se hans uppsats om
Den oldnordiske udtale, införd i Tidskr. for Phil. og Paedag. Aarg. 2.
Kjöbenhavn 1861. S. 293 o. f. — Jfr A. Holtzmann: Altdeutsche
Grammatik. B. 1. Abth. 1. Leipzig 1870. S. 103. — Vi måste här
nöja oss med att till nämda uppsats hänvisa läsaren och erinra endast,
att Lyngby själf förklarat, att bruket af e såsom tecken för ä-ljudet
visar sig ännu orimligare, om man utgår ifrån hans ståndpunkt.
** Jfr J. E. Rydqvist: Svenska språkets lagar. B. 4. Stockholm 1868,
70. S. 473 o. f., 532. (Ljudlagar och skriflagar. Stockholm 1870.
S. 78 och 136.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
