Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ö-ljud, ce däremot ä-ljud, * hvarföre han ock, ganska
välbetänkt, såsom den äldre svenskans normaltecken för
ä-ljudet antagit ce (ä) och for e-ljudet e.
”Man började här i landet snart nog tröttna vid det
eviga ce–. De snillrike skrift-tolkarne i Gustaf I:s Bibel
synas hafva begagnat ledan vid ce för att så mycket som
möjligt använda e, äfven i många fall der nu brukas ä.” **
Tröttheten vid ”det eviga ce” var så till vida
rättmätig, som detta tecken under medeltiden i många
handskrifter oriktigt användes icke endast i stället för e, utan
äfven, och ”till öfvermått”, i stället för a, såsom i blotce,
dyrkce, rikceri, anncen, utcen för blota, dyrka, rikari, annan,
utan o. s. v. Detta öfvermått följdes såsom alltid af en
återgång. Men då denna i sin ordning sträkte sig för vida,
rönte han samma öde. Man började tröttna vid den
gustavianska bibelöfversättningens alt för ymniga e, vid hennes
swerd, wel, rekna, rett, dreng, lenge, brenna, henda, senda,
frende, leggia, tenkia, belte, få/eng, bestemd, sleppa o. s. v., ,
och i dessa och andra ord tog ä-ljudet småningom ut sin
rätt att tecknas med sitt eget tecken.
”Teckningen med e är den allmänt Europeiska i de
Roma/niska språken, också i Engelskan och Tyskan för
många fall antagen.” ***
Hvad det engelska stafningssättet vidkommer, hålles
det med skäl för det oefterrättligaste, som något språk
* Se ofvan, sid. 15.
** Jfr Rydqvist : Anf. st. B. 4. S. 474. (Ljudlag. S. 79.)
*** Jfr Rydqvist: Anf. st. B. 4. S. 475. (Ljudlag. S. 79.)
Om svensk rättstafning. 2. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
