Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uttaladt med slutet o-ljud, ehuru det borde hafva alldeles
samma vokaliska slutljud som stundom.
Om man nu icke för tillfallet finner något lämpligt
sätt att lösa dessa svårigheter, så må man med de
jämkningar, som rättstafningsmötet föreslagit, tills vidare
låta det nu varande bruket kvarstå, men med full insigt,
att det samma måste betraktas endast såsom ett
besvärligt öfvergångstillstånd, ur hvilket vetenskapen förr eller
senare skall bereda vårt stafningssätt medel till befrielse.
Väl har man sagt, att Vbruket icke följer vetenskapen
med stor samvetsgrannhet”, och vi erkänna villigt, att bruket
ofta endast • ytterst långsamt fogar sig efter den sammas
äfven säkra slutsatser, men han får därföre icke tröttna
i sitt bemödande att på bruket inverka, och att man
ingalunda bör misströsta om hans slutliga seger, detta tro vi
oss förut hafva till fyllest visat. *
Oss återstår att betrakta den ställning, som författaren
till Svenska språkets lagar i denna tvistefråga intagit.
Till en början måste vi härvid rätta ett väsentligt
misstag, som denne författare begått med hänsyn till
uppfattningen af mötets och dess försvarares åsigter.
Det heter, att ”vår o-skola vill öfver allt intvinga o
uti ord med å-ljud, utån annat skäl än att de gamle hade
o”. ** För så vidt denna anmärkning riktas emot rätt-
* Jfr Hazelius: Anf. st. S. 27 o. f., 68 o. f., 104 o. f. .
** Jfr Rydqvist: Anf. st. B. 4. S. 483. (Ljudlag. S. 87.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
