Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förklarar sig äfven här vara ”vida skild ifrån att
understödja sådana förändringar”. *
Till denna öfversigt lägga vi följande anmärkningar.
Visserligen har man, säger Rask, betydligt förbättrat
detta främmande skrifbruk, då man icke >i likhet med
tyskarne brukar qu, såsom i quelle, quälen, utan alltid qv,
äfven i främmande ord, såsom qvart, qvint, qvot. Saken
är dock icke hulpen förr, än q blifvit’ helt och hållet
för-visadt ur vår bokstafsrad.
Det är nämligen fullkomligt öfverflödigt att hafva ett
eget tecken för k framför v. Ja det är lika orimligt, som
om vi hade ett särskildt tecken exempelvis för d framför
v, eller för k framför l, n o. s. v. Huru vida q varit lika
öfverflödigt i latinet, som det nu är hos oss, kan sättas
i fråga; ** men visst är, att motsvarande bokstaf i de
österländska språken hade ett helt annat Ijud^än k, och
i sådant fall var ett särskildt tecken naturligtvis fullt
be-rättigadt. *** Orimligt har det blifvit först genom att
* (Leopold:) Anf. st. Företal. S. 71. Jfr ofvan, sid. 66, Qärde noten.
** Jfr W. Corssen: Uber Aussprache, Vokalismus und Betonung der
La-teinischen Sprache. B. 1. Leipzig 1858. S. 31 o. f.
*** De europeiska språken hafva lånat sin bokstafsskrift ifrån ett
semitiskt språk, q svarar sålunda mot det hebreiska p, såsom lätteligen
synes, om man endast erinrar sig, att de europeiska tecknen vändes
åt motsatt håll, då nämligen den semitiaka skriften gick ifrån höger
till venster, tvärt emot hvad fallet är med den europeiska. I de
semitiska språken utmärkte 2 (&) och p (q) två olika gomljud, då
däremot hos oss k utmärker alldeles samma ljud som q. Att tecknet q
brukas, säger Lyngby, ”er et minde om vor bogstavskrifts seldste
vandringer, der have deres store culturbistoriske interesse; men
ret-skrivningen er ikke stedet til at opbevare et sådant minde, når der
derved påtvinges sproget en betegnelse, der strider mod dets natur".
Lyngby: Anf. st. S. 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
