Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfverföras till språk, där det icke fans något emot det
samma svarande ljud. *
Icke häller etymologien lånar q sitt stöd. I de nordiska
språken gå ord, som börja med qv, stundom öfver till
andra med k. Så är qvinna i själfva verket samma ord
som kona, samqväm i slägtskap med komma, o. s. v. Det
gamla qvam är vårt kom, det gamla qvapa vårt kåda.
Af ett föråldradt qvärk (hals, strupe) hafva åtskilliga
landskapsmål sitt korkna (storkna); och emot högspråkets
qväfva svarar i flere bygder köfva, liksom det förras qvast
är de senares och dansk-norskans kost. Likaså svarar
svenskans qvaf emot fornnorskans kaf, o. s. v. Bokstafven
q bör altså ej kunna räkna på skydd ifrån deras sida, som
nitälska för härledningen såsom rättstafningens högsta Jag.
Emot q tala således både den fonetiska och den
ety-mologiska grundsatsen. Hvad angår den förra, är det
oemotsägligt, att q och k äro tecken för samma ljud;
men samma ljud bör icke utmärkas genom olika tecken,
och då k är det egentliga tecknet för &-ljudet, måste q
här gifva vika.- Med hänsyn åter till härledningen har det
i inhemska ord icke en skymt af giltighet, ty långt ifrån
att lemna någon upplysning om ordens frändskap eller
ursprung, tjenar det endast att skymma- bådadera.
Af det ofvanstående är gifvet, att vi hafva intet att
invända mot författaren till Svenska språkets lagar, dä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
