Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tli såsom teeken för t-ljudet.
Hos de gamle nordboarne utmärkte bokstafven p, torn
kallad, ett aspireradt 2-Ijud. Så i de fornsvenska orden
pak, punger, pvinga, mopir, rap, rypia, hvilka enligt våra
ljudlagar nu öfvergått till tak, tung, tvinga, moder, råd,
rödja. Tecknet p hade så väl i runskrift som i
fornsvenska och mycket gamla fornisländska handskrifter en
vidsträktare användning, än senare blef fallet i
forn-isländskan eller fornnorskan och ännu är händelsen i
nyisländskan, där det brakas endast såsom begynnelsebokstaf.
Hos oss förekommer det temligen allmänt i handskrifter
ännu från senare hälften af 1300-talet, men lemnar
därefter snart rum for dh och th, hvilka senare småningom
ersattes af d och t. Så blef af fapir först fadher, sedan
fader; af ping först thing, sedan ting. *
Då det gamla ljudet, det aspirerade i-ljudet, i vårt
✓
högspråk helt och hållet öfvergått till ett rent d- eller
t-ljud, var det naturligtvis i sin*ordning, att arftagarne till
den gamla bokstafven p, tecknen dh och th, fingo gifva
vika för d och t, som riktigare utmärkte de nya ljuden.
Synnerligen envist kvarhöll sig emellertid th i några
pronominalformer och partiklar, i hvilka det gamla ^-ljudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
