Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tecken må väl med rätta kallas mindre ändamålsenligt,
när det icke får öfveralt brukas för de bokstäfver, för
hvilka det skulle tjena såsom förkortning; och onyttigt,
när dé tillfällen, då det icke får användas, äro de
talrikaste, altså just de, där det kunde vara af största
betydelse. Och just detta är händelsen med x. Som denna
bokstaf nu hos oss brukas, skapar han trassel ocb oreda
därigenom, att han begagnas endast i några få allmänna
fall och icke ens då följdriktigt;* och dess utom gör han
oändligen liten nytta såsom förkortningstecken, då man
kan läsa många blad, ja’hela ark, utan att stöta på något
ax eller yx, lax eller sax eller dylika jämförelsevis sällan
förekommande ord, hvari han användes. **
Man har vidare sagt, att x numera utmärker icke ks,
utan, såsom man uttrycker sig, eks, hvarföre man skulle
nödgas ersätta ax med acks och ej med aks, liksom växa
med vqcksa och ej med väksa, o. s. v. Ur fonetisk
synpunkt är det ovilkorligen en vinst, att själfljudets
korthet antydes, men det för detta ändamål använda medlet
— medljudstecknens fördubbling — är i sig själft så föga
lyckligt, att man icke annat än i nödfall synes böra
använda det. Hvarföre är nu en sådan fördubbling mer af
nöden vid ks än vid alla andra sammansättningar af
med-ljud? Vi hafva vakt, rikta, rykt för vackt, rickta, ryckt;
likaså mask, frisk för massk, frissk; salt för sallt, hals för
* Så heter det hos Almqvist: ”När äcita-ljudet icfee finnes i ett ords
Sjelfva grnndstafvelse, skall det följaktligen ej skrifvas med x, utan
med en - bokstaf, som grundstafvelsens ljud fordrar. Detta är hvad
barn och med skrifning ovane personer ofta, fela emot.” Almqvist:
Anf. st. Uppl. 18. Stockholm 1869. S. 44.
** Jfr Rask: Anf. st. S. 286 o. f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
