Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förra hälften af 1500-talet blef å hos oss allmänt och kan
i och med Gustaf Vasas bib’el anses såsom stadgadt.
Däremot finner man i den äldsta handskriften till de gamla
seländska lagarna, hvilken antagés stamma från slutet af
1200-talet, och likaledes i åtskilliga andra danska
forn-böcker ett tecken, som nära liknar å, nämligen a, såsom
i Kar, fär, dräp, och i detta hafva flere forskare sökt
upprinnelsen till tecknet å. *
e bör bortkastas i alla de fall, där det är stumt.
Således bör icke skrifvas boe, flye, staae, d0e, utan bo, fly,
"stå, d0; icke boer, d0er, utan bor, d0r; icke loe, saae, utan
lo, så, motsvarande svenskans log, såg; icke blaae, graae,
utan blå, grå; icke roening, syening, utan roning, synihg;
o. s. v.
Det här i fråga varande stumma e användes väl
egentligen såsom längdtecken, men dess utom tages det i
anspråk för att skilja lika ljudande ord; icke sällan äfven
för att gifva öfverensstämmelse åt vissa böjningsformer,
såsom i at boe till likhet med at leese, den troe i likhet
med den gode.
I alla dessa afseenden är e förkastligt. Ty först och
främst är bokstafven e det antagna tecknet för ett särskildt
ljud och bör därföre icke användas för att utmärka en
egenskap hos andra ljud. För det andra är grundsatsen att
genom olika teckning skilja lika ljudande ord, såsom vi
* Jfr ofvan, sid. 59, första noten.
Om svensk rättstafning. 2. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
