Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett själfljudstecken bör i enlighet med fordringarna
på en förnuftig bokstafsskrift endast i det fall fördubblas,
att själfljudet upprepas, såsom i uudsigelig, uundgåelig.
Att använda en sådan fördubbling för att utmärka
själf-ljudets längd är därföre såsom grundsats oriktigt.
’ Men härtill kommer, att jbillämpningen af denna i sig
själf oriktiga grundsats är i det nu varande dansk-norska
stafningssättet ytterst godtycklig. Fördubblingen tages
nämligen i anspråk endast för vissa själf ljud — e, i och
u — och detta allenast, då de samma förekomma
framför vissa medljud, men äfven här med flerfaldiga
inskränkningar och särskilda bestämmelser. Så skrifves liim, men
liv; heely men hjul; steen, huus, men stenen, huset; o. s. v.
— Oaktadt själfljudet i dem alla är långt.
I skriftspråkets äldsta tid var detta slags fördubbling
temligen sällsynt. Men redan på 1300-talet framträder
hon ofta i vissa handskrifter, i det man skref de tvänne
själfljudstecknen tätt intill eller liksom i förening med
hvar andra. Hon har alt sedan bibehållit sig, ehuru aldrig
följdriktigt eller allmänt tillämpad.
En särskild äggelse för danskar och norrmän att
af-skudda sig detta tvång ligger i den omständigheten, att
svenskarne en tid, såsom kan ses exempelvis i Gustaf Vasas
bibel, använde de dubbla själfljudstecknen i vida större
utsträckning än sina grannar, men i ett följande skede
genom biskop Svedbergs och andres nitiska bemödanden
lyckades bannlysa dem. * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
