Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kråkan och svalorna, eller Enighet ger styrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komma. I ett af hörnen var ändan af
timmerstocken så lång, att hon kunde få fotfäste.
Och där var också ett af boen inom räckhåll,
fullt af de findunigaste, läckraste små
svalungar.
Bordet var dukadt, det gällde bara att
sträcka ut näbben och ta för sig. Men här
kunde hon icke sätta sig att äta. Hon skulle
bära dem en i sender till rietaket, rada upp
dem där, fatta dem med näbben en efter annan,
kasta halsen tillbaka och svälja ner långsamt,
långsamt . . icke döda, nej då, svälja dem
lefvande, förhjälpa dem till ett varmt gömställe ...
Hon körde näbben in i boet, och drog
ut en halfnaken, sprattlande fågelunge. Hon
bredde ut vingarna, gaf litet fart med fötterna
och flög bort.
Men du milde himmel, hvilket lif där blef!
— Gif akt! Gif akt! — skar det som
med en skarp knif genom luften. — Gif akt!
Gif akt! svarades det från annat håll.
Men kråkan, som var van att småfåglarna
försvarade sina bon, lät sig icke bekomma.
De kunde ju godt få skrika, då de ingenting
annat förmådde. Lugn och säker på sin sak
flög hon till rian, släppte ner på taket sitt byte,
som ännu lefde, och skulle begifva sig tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
