Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Inledning: Barndoms- och ungdomsminnen från åren näst före Karl Johans ankomst till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
länge närd önskan, utöfvade sedermera genom händelsernas
sammanlänkning ett ganska stort inflytande på deras egna och
deras barns lefnadsförhållanden.
Utflyttning till Hammora skedde på en förhyrd Mälareskuta.
Resan gick långsamt, ty vinden var svag och motig, och natten
tillbringades i den långt ifrån trefliga och snygga kajutan. Längtan
och oron hade stigit till sin höjd, då ändtligen vid segelledens
krökning gårdens väderqvarn upptäcktes och snart derefter
fartyget lade till vid bryggan. Aldrig förgår minnet af denna
sköna morgon, af ankomsten till det nya, vänliga hemmet; af
min barnsliga förtjusning; af min goda mors belåtna, glada leende,
då hon i byggningens utseende, i dess utskjutande förstugqvist,
i dess omgifning, träd och grönska, tyckte sig finna en erinran
om och en likhet med hennes föräldrars fridfulla boning.
Vistandet på Hammora under somrarne skulle nödvändigt
gifva en annan riktning åt mina studier, tidtals afbryta dem, och
för min frivilliga verksamhet framställa nya föremål. Den hittills
begagnade uppfostrings- och lärometoden blef således icke
längre möjlig, och det kära föräldrahemmet måste utbytas mot
ett främmande. Underrättelsen derom var för mig en svår sorgepost,
och skilsmessan från det i mitt tycke förtjusande och
härliga Hammora, kostade många strida tårar.
Om hösten 1788 sattes jag i pension hos en min fars vän
och bekante, en kungl. sekter Grundelstjerna, i hvars aktningsvärda
hus jag omhuldades med all möjlig både faderlig och moderlig
omvårdnad. För mig var dock Olhamra en förvisningsort, der
ingenting kunde ersätta hvad jag förlorat. Men barnasinnet tryckes
icke länge af sorgen, och efter någon tid blef jag hemmastadd i
de nya förhållandena. Till skolkamrat och medtäflare fick jag
äldste sonen i huset, Albin, nära nog på dagen med mig jemnårig.
Vår informator, en ung student, var icke synnerligt egnad
att fortsätta den undervisning jag i hemmet erhållit; han kunde
förhöra en lexa och rätta ett skriptum, icke med egna förklaringar
lifva och klargöra lärjungarnes begrepp och uppfattning.
Latinet synes hafva varit hans starka sida, och detta sökte han
också inplugga i sina elever; historia och geografi försummades
nästan alldeles; i aritmetik kommo vi aldrig längre än till de
fyra räknesätten i hela tal, och för Euklides’ elementa hade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
