| I:1 |
Inledning: Barndoms- och ungdomsminnen från åren näst före Karl Johans ankomst till Sverige.
Min lefnad har icke varit brokig och skiftesrik, icke utmärkt af ovanliga tilldragelser eller hemsökt af svåra pröfningar; den har med sakta fart ilat till sitt mål, som bäcken i dalen, fredad för stormarna. Men den erbjuder många minnen af klara, lyckliga och glada dagar, några äfven af mulna och sorgliga. För mig äro de betydelsefulla och dyrbara dessa minnen från den långa vandringen, och derför vill jag försöka att samla och ordna några af dem, innan de alla blifvit af tiden skördade.
Den 13 Januari 1779 var första dagen af min tillvaro. Till fylda 9 år hade jag ännu ingen erfarenhet af skoltvång, utanlexor och handplagg. Min gode far var sjelf min lärare, sedan min ömma mor, snart sagdt genom lek, hos mig inpluggat den svåra konsten att läsa rent. Mitt lilla kunskapsförråd inhemtade jag till det mesta af min faderlige lärares muntliga framställningar och förklaringar af hvad jag för honom uppläst; sjelf måste jag alltid redogöra för det upplästa, någon gång äfven försöka att skriftligen uppfatta hvad jag deraf kunnat inhemta, alltid på kartan eller globen utmärka de ställen som afhandlades. Med omvexlande läroämnen förstod han att lifva och underhålla min barnsliga vetgirighet; lärotimmarne blefvo efterlängtade och ansedda såsom belöning, men nekades till straff för fel och olydnad.
Genom denna lärometod och genom inflytelsen af den verksamhet och flit jag ständigt hade för ögonen, blef arbete och sysselsättning för mig ett behof, en vana, som framdeles, under alla lifvets skiften, varit mig en tillflykt i motgång och bekymmer, ett skydd mot lättsinnets retelser och ett medel till bergning,
| I:2 |
Ibland dagar af betydelse inom föräldrahuset, kan jag med mycken bestämdhet erinra mig den 8 April 1783. Jag var då 4 1/2 år gammal och min lille bror Axel föga mer än 2 år. Vi båda gossar ville, som vanligt, leka inne hos mamma, men det nekades oss, och i stället fördes vi ned i den lilla trädgården, (huset n:o 7 i Bryggaregränd) der vi på egen hand lemnades utan all tillsyn. Åter uppkomna och införda till vår goda mor, funno vi henne sjuk och sängliggande, ehuru ännu tidigt på aftonen; och till vår, åtminstone min, stora förvåning, bredvid henne en liten varelse, som man kallade vår syster. Jag fann henne ganska ful och förklarade det högljudt.
En annan tilldragelse af ofvannämda art har äfven fästat sig i mitt minne. Slägtingar och vänner voro en afton (26 Febr. 1786) samlade hos föräldrarne, med flera af sina barn. Stoj och lekar, glädje högt i tak bland oss barn, då på en gång sällskapet hastigt bröt upp och åtskildes; endast tant Lagerheim stannade qvar hos min mor, som redan förut dragit sig undan från sällskapet. Min syster Kerstin och jag måste genast gå till sängs; oaktadt min protest och fordran att få veta orsaken till det inträffade tumultet. Morgonen derpå visades oss en liten syster, som emellertid icke upphann ett halft års ålder.
Vid slutet af året 1786 hade föräldrarne tagit såsom lifstidspensionär en fru Flodberg, då 78 år gammal -- och erhöllo derför i ett för allt dennas egande kapital af 1,200 Rdr Spec. (efter nuvarande penningevärde 4,800 Kr.). För denna summa köpte min far följande året en liten gård, ett halft mantal, Hammora, belägen på Adelsön i Mälaren 4 1/2 à 5 mil från Stockholm.
Denna handel, som ändtligen förverkligade en af föräldrarna
| I:3 |
Utflyttning till Hammora skedde på en förhyrd Mälareskuta. Resan gick långsamt, ty vinden var svag och motig, och natten tillbringades i den långt ifrån trefliga och snygga kajutan. Längtan och oron hade stigit till sin höjd, då ändtligen vid segelledens krökning gårdens väderqvarn upptäcktes och snart derefter fartyget lade till vid bryggan. Aldrig förgår minnet af denna sköna morgon, af ankomsten till det nya, vänliga hemmet; af min barnsliga förtjusning; af min goda mors belåtna, glada leende, då hon i byggningens utseende, i dess utskjutande förstugqvist, i dess omgifning, träd och grönska, tyckte sig finna en erinran om och en likhet med hennes föräldrars fridfulla boning.
Vistandet på Hammora under somrarne skulle nödvändigt gifva en annan riktning åt mina studier, tidtals afbryta dem, och för min frivilliga verksamhet framställa nya föremål. Den hittills begagnade uppfostrings- och lärometoden blef således icke längre möjlig, och det kära föräldrahemmet måste utbytas mot ett främmande. Underrättelsen derom var för mig en svår sorgepost, och skilsmessan från det i mitt tycke förtjusande och härliga Hammora, kostade många strida tårar.
Om hösten 1788 sattes jag i pension hos en min fars vän och bekante, en kungl. sekter Grundelstjerna, i hvars aktningsvärda hus jag omhuldades med all möjlig både faderlig och moderlig omvårdnad. För mig var dock Olhamra en förvisningsort, der ingenting kunde ersätta hvad jag förlorat. Men barnasinnet tryckes icke länge af sorgen, och efter någon tid blef jag hemmastadd i de nya förhållandena. Till skolkamrat och medtäflare fick jag äldste sonen i huset, Albin, nära nog på dagen med mig jemnårig. Vår informator, en ung student, var icke synnerligt egnad att fortsätta den undervisning jag i hemmet erhållit; han kunde förhöra en lexa och rätta ett skriptum, icke med egna förklaringar lifva och klargöra lärjungarnes begrepp och uppfattning. Latinet synes hafva varit hans starka sida, och detta sökte han också inplugga i sina elever; historia och geografi försummades nästan alldeles; i aritmetik kommo vi aldrig längre än till de fyra räknesätten i hela tal, och för Euklides elementa hade han
| I:4 |
Julen kom och med den skollof och lekar. Af dessa var den förnämsta och mest tilldragande sig vår uppmärksamhet, att i en viss ordning på golfvet uppställa en mängd papperskråkor, hvilka skulle föreställa stridande arméer, och att sjelfva med fjederbössor nedskjuta hvarandras, soldater representerande kråkor. Den, som för motståndaren kunnat döda de flesta, var den lycklige segraren, en ära hvarom striden ej sällan fortsattes emellan de båda generalbefälhafvarne personligen. Att försaka detta nöje för den åter börjande läsningen var en uppoffring som jag ej kunde underkasta mig; jag försummade den senare, rekryterade min vid sista bataljen illa tilltygade armé och sökte äfven ingifva Albin samma lofliga omtanke. Sålunda allmänt myteri i skolkammaren. Händelsen måste delgifvas min far, hvilken med anledning deraf sände mig ett bref af innehåll: att han ämnade snart göra ett besök på Olhamra och önskade att en dröm, som han nyligen haft, då icke måtte besannas. Han
| I:5 |
Efter utkämpade strider i barndomen, blefvo Albin och jag goda ungdomsvänner. Han blef kornett vid dåvarande kyrassier-regementet; men hans mindre fördelaktiga figur misshagade regementets chef, hertig Karl; bland kamraterna vann han heller ingen sympati, utan lemnade tjensten. Under afvaktandet på tillträdandet af sin fideikommissrätt, arrenderade han ett hemman, ingick ett nödtvunget giftermål, kom af sig och dog ännu i sina bästa år.
Efter ett tvåårigt vistande på Olhamra återkommen till det kära hemmet, fick jag en egen informator, en magister Forsberg, en allvarsam, kunnig och förståndig man. Under hans kloka ledning gjorde jag -- efter min ålder -- rätt vackra framsteg i vanliga skolstudier, blef temligen hemmastadd i franskan och kunde med något biträde af lexikon läsa Virgilius och äfven bemärka deri förekommande sköna språkbygnader. I stället för att läsa Euklides lärdes jag att upprita och utklippa geometriska figurer, och genom dessas sönderdelning eller inpassande i hvarandra fick jag begrepp både om ytors och kroppars mätning o. s. v. Men den fruktade bekantskapen med Euklides måste omsider göras; jag måste sjelf anhålla derom. En dag under vandring på sjöstranden, framkastade magistern den frågan: "Hur långt kan det vara härifrån till holmarne framför oss?" -- Det kan jag ej säga. -- "Huru skulle vi kunna utröna det?" -- Jo, när sjön lägger sig kunna vi uppmäta afståndet. -- "Sant, men det vore ganska besvärligt. Man kan härifrån stranden, äfven vid öppet vatten, med noggrannhet bestämma detta afstånd." -- Detta vore ju trolleri! -- "Tvärtom, en enkel och lätt sak." -- För all del, herr magister, låt mig lära den! -- "Rätt gerna, men då måste vi tillgripa den ledsamma Euklides! Vi måste genast börja med den!" -- Det skedde, och aldrig har något läroämne varit mig så lätt och intressant som detta, hvartill snart äfven fogades elementer af algebra. Länge fick jag icke begagna denna undervisning, ty magister Forsberg erhöll
| I:6 |
Mars månad 1792, af sorglig betydelse för hela landet, var nära att bli det äfven för mina goda föräldrar i deras obemärkta och indragna lefnadsställning. Gustaf III var mördad, ett pris var utsatt for upptäckten af mördarens medbrottslige, och såsom sådana blefvo föräldrarne angifna. En gårdsdräng på Hammora, förlofvad med min mors huspiga, ville förtjena det utsatta priset såsom medel till bosättning och, efter öfverenskommelse med sin käresta, begaf han sig till Stockholm och framförde sin angifvelse till polismästaren Liljensparre. Denne, närmare bekant med min far, fann genast det orimliga i saken, och skickade angifvaren till högvakten, der han t. v. arresterades. Som den äldste af bröderna Lagerheim (Karl Olof) vid samma tillfälle var vaktbefälhafvare, blef händelsen snart bekant i Lagerheimska huset, hvarifrån ytterligare sådana mått och steg vidtogos att någon inställelse eller förhör med de angifne icke kom i fråga, utan saken förföll utan allt uppseende och buller. Sedan föräldrarna samma år om hösten inflyttat till staden, fick jag fortsätta mina afbrutna matematiska, studier hos d. v. premieringeniören vid landtmäterikontoret, Öfverbom, hvars lätta, klara framställning af ämnet, gjorde denna undervisning för mig ganska angenäm. Det blef också beslutet att jag påföljande vår skulle aflägga landtmäteriexamen tillika med 6 stycken landtmätarelever, som i sådan afsigt äfven läste för Öfverbom. Den utsatta dagen kom, den 5 April 1793, och med den min bäfvan ej för utgången af examen, men för dess offentlighet, hvilken för mig var lika motbjudande som ovanlig. Snart förgick likväl denna bäfvan; min öfverlägsenhet öfver de andra examinandi blef allt för märkbar och äfven af examinator framhållen. Jag skördade bifall och var öfverlycklig af den tillfredsställelse, som lyste ur min gode fars ögon, och ännu mer af de glädjetårar hvarmed min ömma mor mottog underrättelsen om min triumf. Jag glömmer aldrig den dagen och den följande; då jag fick ett förordnande att vara auskultant vid landtmäterikontoret, hvilket dyrbart dokument, hvilket löftesbref på framtida fortkomst! Många fullmakter har jag sedan erhållit, men ingen i värde och betydenhet för mig jemförlig med detta första förordnande. Jag
| I:7 |
Den sålunda påbörjade tjenstebanan blef snart derefter utbytt mot en annan. En obetydlig händelse föranledde denna förändring.
Min far hade nämligen åtagit sig att gravera planscher till ett arbete som, under namn af Journalisten, utgafs af sekreteraren vid d. v. fortifikationskåren Bagge och en doktor De Rogier. Den förstnämde hade, vid besök hos min far och under min frånvaro, händelsevis kommit att genomögna min ritbok hvaruti äfven fans ett blad med minnesanteckningar uti plan trigonometri. Fästande någon uppmärksamhet härvid, föreslog han min far att låta mig ingå vid fortifikationen, der en för mig passande och, som han påstod, lysande bana vore att förvänta. Denna i sig sjelf obetydliga händelse blef afgörande för min framtid, den bestämde min blifvande samhällsställning, och anvisade målet och sättet för mina sträfvanden. Förslaget blef nämligen, efter långa öfverläggningar, antaget. Jag anstäldes såsom volontär vid fortifikationskåren, och började den 1 Sept. 1794 bevista de allmänna föreläsningarna vid kårens läroverk, då ännu egande ett betydligt, ehuru blott traditionelt, anseende. Bland det temligen talrika auditoriet befunno sig ej endast officerare af kåren utan ock af Stockholms garnisonsregementen, samt några af kårens underofficerare, aspiranter till officersgraden, jemte några ynglingar, såsom jag, volontärer, och med mig jemnåriga. Det felades således icke tillfällen till täflan. Der fans äfven en ung man, vid namn Boring, mycket tyst och sluten, men med godt hufvud och arbetsförmåga, som utan synbart mål följde föreläsningarna; med denne föresatte jag mig att obemärkt ingå i täflan. Med biträde af en förut upprymd tanke- och uppfattningsförmåga, kunde jag utan särdeles ansträngning följa lektionerna och tillegna mig dervid förekommande läroämnen, så att jag under höstterminen 1795 kunde aflägga en temligen allvarsam examen, hvilken tillskyndade mig fullmakt att vara officerskadett vid kåren (lika med fanjunkare vid armén). Hvad lärarepersonalen beträffar så var den icke egnad att väcka eller underhålla håg och uppmärksamhet vid lektionerna. Geometri, trigonometri och något algebra förelästes af en löjtnant Boberg, en lång, blek och
| I:8 |
Oförtjent sluppen ur den klämman, företog jag snart ett annat spel med vår professor. Han trodde sig ständigt omgifven af andar, hvilka varnande gåfvo sig tillkänna, än genom att något föll i golfvet, än genom något tillfälligt buller, en knäppning i en möbel o. s. v. När sådant inträffade hette det alltid: "Skynda, skynda, måla fort, mina herrar, vi måste sluta." Det var lätt att -- af våda -- släppa i golfvet en sanddosa, bryta af en lineal e. d. -- men bättre att under bordet vid professorns plats fästa en träribba med ett vidhäftadt snöre. Att jag höll snöret var naturligt, likasom att en stark knäppning uppkom när lektionen blef för långtrådig. Följden blef alltid densamma.
Vår informationskapten (Sturtzenbecker) var en man med hufvud och insigter, men i hög grad originel äfven i sina s. k. föreläsningar. Han lät oss efter uppgifna mått rita fästningsverk och systemer, med fasader och profiler deraf i alla riktningarr men gaf aldrig förklaring deröfver. Begärdes en sådan, så svarades: "Se i min bok," (föreläsningar i fortifikationen) der det begärda svaret ofta söktes förgäfves.
En konduktör (underlöjtnant) Törner föreläste det teoretiska
| I:9 |
Befälet öfver läroverket tillkom tjenstgörande majoren, men någon tillsyn från hans sida kom aldrig i fråga. Endast en traditionell disciplin sammanhöll det aftynande verket.
En sergeant vid kåren, Elvius, och jag, slogo oss tillsammans att på egen hand studera för att derigenom med nytta kunna följa de allmänna föreläsningarna. Han var några år äldre än jag, och i vissa stycken mer försigkommen, men i andra mig underlägsen. Vi kunde således vexelvis understödja hvarandra. Vårt gemensamma mål var officers-examen -- men ännu sedd i ett dunkelt fjerran.
En dag efter slutad lektion berättade en af kamraterna, den alltid slutne och hemlighetsfulle Boring, att han s. d. begärt och fått tillstånd att, efter pågående vårtermins slut, aflägga officersexamen. Detta var för mig ett förkrossande slag. Han, min utsedde rival, gå mig förbi. Omöjligt! Min far, för hvilken jag berättade min harm, äfvensom mitt beslut att också begära examen, afstyrkte på goda skäl ett så förhastadt steg; men förgäfves. Några dagar derefter anmälde jag mig hos tjenstgörande majoren till undergående af examen, på samma gång som Boring och de 4 konduktörerna Sparre, Lithander, Liljeheim och Röök. Han, majoren, nekade, på den grund att dessa voro officerare, men jag blott underofficer. Obekant med de disciplinära formerna, svarade jag -- måhända -- något trotsigt att Boring icke heller var officer och att jag tänkte att bli det. Följden blef att jag afvisades -- och det till min lycka. Boring hade emellertid ändrat sig och fått anställning i någon civil tjenst.
Det egentliga skälet till min framfusighet hade således försvunnit, men jag hade en gång begärt examen och att utan giltig anledning nedlägga denna begäran, var för min fåfänga allt för sårande. Vid början af påföljande hösttermin uppvaktades således majoren med förnyad anhållan, men möttes äfven då med afslag, på ett sätt och med uttryck som en förman
| I:10 |
Mig återstod då den utväg att direkte vända mig till chefen generalmajor Mannerskants, en human och hederlig gubbe. Han mottog mig välvilligt och biföll min ansökan, så att officersexamen för Elvius och mig omsider blef anbefald i påföljande december.
Vanligen räckte en sådan examen tvänne förmiddagar, men vår förbittrade major bestämde den till fyra under yttrande att jag skulle bli improberad. Elvius hade i det föregående endast gått passivt tillväga, och sålunda icke dragit öfver sig hans onåd. Jag deremot, som äfven hade flera efterräkningar att frukta af professorn, började känna hjertat allt närmare halsgropen; men, uppmuntrad af min gode far, lät jag dock icke modet falla, utan arbetade med fördubblad ifver.
Ändtligen kom den både efterlängtade och fruktade dagen. Jag var ej rätt väl till mods, så att min far under ditvägen fann för godt att, på d. v. Malmens källare, uppfriska mig med ett glas rhenskt vin, hvaraf den åsyftade verkan icke uteblef. I trappan upp till lektionssalen passerade vi professorn som, svettig och andfådd, stånkade fram det löfte att jag nu skulle få betala alla de fuffens jag gjort honom under föregående lektioner. När slutligen majoren såsom examenspræses uppkom och, med en temligen omild blick på mig, satte sig, så var modet nära att öfvergifva mig.
Professorn började med några frågor till Elvius, som i allmänhet redde sig rätt bra, men då han, vid en kalkyl höll på att misstaga sig, skulle professorn hjelpa till rätta, och kom sjelf af sig, så att svaret alldeles blef borttrassladt. Bland de frågor som jag fick att besvara var en hvarå beräkningen hade af mig blifvit förändrad och derigenom enklare än den professorn för oss uppgifvit; denne, som ej igenkände kalkylens form, föll genast in med rättelse; men jag, som befarade samma trassel, som nyss förut egt rum, anhöll, med någon ofrivillig skärpa i rösten, att herr professorn ville dröja med sitt biträde till dess det visat sig att sådant behöfdes. Resultatet af kalkylen granskades
| I:11 |
Hvad vid slutet af denna dags examen inträffade öfvergick likväl all min förväntan! Majoren sjelf förklarade att han med synnerlig tillfredsställelse bevitnat mina aflagda kunskapsprof, att jag, i nu genomgångna ämnen, visat mig vara den andre Lithander, och således förtjenade både hans och samtliga lärares odelade bifall. Professorn sökte minska intrycket af detta visserligen något för ampla loford, genom den anmärkningen att jag också visste stiga längst fram, hvarpå jag svarade att som jag här var den minste nödgas jag stiga fram för att icke blifva af herr professorn förbisedd.
Aldrig glömmer jag denna lyckliga stund och med hvilken tillförsigt och visshet om framgång de återstående examensdagarne emotsågos. De aflupo också på ett för oss examinandi tillfredsställande sätt. Den sista hedrades med närvaron af mina morbröder Lagerheim och Edman, hvilket från den förstnämdes sida med skäl ansågs som ett stort ynnestbevis.
Några veckor derefter, den 1 Febr: 1796, hade jag min första officersfullmakt, och var således, nyss 17 år gammal, konduktör vid fortifikationskåren.
Några dagar derefter erhöll jag befallning att vid kårens läroverk undervisa i civil bygnadskonst. Aldrig har väl någon med mindre begrepp i ämnet varit nödsakad att framträda som lärare; men jag lärde det lilla jag sjelf fått inhemta under några privata lektioner hos kapten Sturtzenbecker. Att för mig, ännu i pojkåren, nyss blifven officer och särdeles liten till växten, kunna upprätthålla en lärares värdighet, var ingen lätt sak inför ett auditorium hvaraf en del äldre män, redan kaptener vid gardesregementena, såsom Weidenhjelm, Engelbrecht m. fl. Också bör endast såsom uttryck af välvilja mot den lille läraren, den uppmärksamhet anses, som egnades åt dessa med namn och värdighet af lektioner hedrade ritöfningar. Dessa blefvo, vid påföljande termin, alldeles indragna, hvaremot jag beordrades att
| I:12 |
De kunskaper, på hvilka jag under föregående examina aflagt prof, voro dock ingenting mindre än grundliga och användbara; de hade kunnat blifva det genom ett fortsatt bemödande; men i det skick de nu, tyvärr, lemnades, voro de allt för omogna och osmälta, endast en frukt af lätt uppfattningsförmåga och godt, minne. Men det bifall jag med ringa möda vunnit, ingaf mig en falsk tillit till egen förmåga och duglighet, och bidrog äfven att missleda andras omdöme om min personlighet. Äldre kamrater och äfven förmän föreslogo mig brorsskap, kallade mig en framtidsman för hvilken de sjelfva en gång skulle komma att stå tillbaka; med ett ord, man skämde bort mig, och till mitt eget rättfärdigande måste jag säga att jag sjelf insåg det, och var besvärad af den falska ställning i hvilken jag blifvit försatt. En naturlig följd af allt detta var att jag tyckte mig hafva hunnit ett mål som i sjelfva verket ännu var långt aflägset; att jag gjorde mig saker till en tioårig försummelse af de studier hvartill endast en svag grund var lagd, och derigenom ådrog mig en förlust, som aldrig kunnat ersättas, men som jag ofta fått erfara och bittert beklagar.
Också var ingeniör- (fortifikations) kåren den tiden särdeles egnad att qväfva hågen för studier och gifva afsmak för tjensten. Personalen, i sin helhet betraktad, var en föråldrad qvarlefva från bättre dagar, allt för talrik för att kunna användas; hade 80-åriga regementsofficerare och underlöjtnanter med 20-åriga fullmakter; karrikatyrer till öfverflöd för hela armén. Och tjenstgöringen sedan: att, såsom pådrifvare öfver ett eller par dussin arrestanter, lappa torftak, bygga latriner, laga golf i fångrummen, m. fl. d. högst lifvande befattningar.
Någon erfarenhet af den inom kåren allmänt rådande försoffningen fick jag väl icke genast, då jag, såsom lönlös, icke hade annan tjenstgöring än den nyssnämda vid läroverket. Men äfven vid denna, som jag frivilligt åtagit mig, saknades all uppmuntran, all tillsyn från befälets sida. Nit och skicklighet ådrogo sig ingen uppmärksamhet, gåfvo intet företräde framför den krassa
| I:13 |
Jag hade under loppet af föregående år vid lediga stunder förvärfvat någon färdighet i konsten att föra en etsnål och grafstickel och började nu, sedan studerandet ej mera upptog tid och omtanke, att med mera allvar egna mig åt sådana öfningar. Min goda far nödgades ofta -- allt för ofta -- sysselsätta sig med arbeten till hvilka hans stora artistiska förmåga aldrig bort sänkas. Vid sådana brödarbeten kunde jag snart vara honom till biträde, till någon del lätta hans trägna mödor och derjemte förskaffa mig en egen, sjelfförvärfvad inkomst. Det måste dock erkännas att landtlifvet och den vackra årstiden med sina oemotståndliga lockelser ut i det fria gjorde starka afbrott i denna nya verksamhet. Kammarluften var mig för tryckande, jag deltog i alla landtmanna-arbeten, planterade i trädgården, fiskade, vandrade i skog och mark, och var öfverlycklig. För jagt hade jag ingen fallenhet, men deltog dock i de ofta nog förekommande jagtpartier, som anstäldes af ett par af mina jemnåriga och vänner, söner till vår granne, en major Reutersköld. Våra jagtfärder sträcktes ibland något längre och utom ön, då jag hade nöjet att föra sällskapet på min segelbåt, en i alla afseenden usel skopa, med hvilken jag flera gånger var nära att dränka mig och medpassagerare, och skulle säkert lyckats deri om ej vår Herre, såsom alltid, varit de dårars förmyndare.
Vid slutet af sommaren (1796) sågs en dag en liten seglare, af egen, då ovanlig tackling, styrande till vår brygga och snart der landande, hvarefter på gården inträdde en ung man, presenterande sig såsom kapten Klint vid d. v. amiralitetet. Jag mins rätt väl att denna oväntade apparition gjorde litet bryderi, ty fruntimren hade något betydligare hushållsbestyr; toaletten var icke beräknad för främmande besök, och min far var för tillfället frånvarande. Ändamålet med den främmandes besök var att med min far öfverenskomma om gravyren af en sjökarta som han, Klint, författat och ämnade utgifva; men följderna af besöket stannade icke vid uppgörelsen af denna affär: de blefvo afgörande för en hel lifstid, för Klints och min systers, ty på samma ställe och under samma låga tak der de första gången
| I:14 |
Då kapten Klint innan afresan från Hammora erbjöd mig att göra sällskap på en liten kryssning med hans lilla täcka fartyg, icke kunde jag då ana att han skulle bli min svåger, hvars vänskap skulle bli mig så dyrbar och i alla skiften min glädje och tröst. Förunderligt var det ock att han, den allvarsamme unge mannen blef betagen vid första anblicken af min anspråkslösa syster, en yrhätta föga mer än 13 år gammal, ännu icke medveten om en vacker flickas makt och visst icke anande förmågan att kunna göra en eröfring.
Det dittills fridfulla föräldrahuset, tarfligt och anspråkslöst och dock så trefligt och gladt, så värderadt och eftersökt af både närmare och fjermare sällskapsvänner, hade de senare åren fått röna smärtsamma erinringar om lyckans vansklighet. Min goda mor började lida af en tilltagande sjuklighet, som hon ådragit sig under en resa till Hammora sent på hösten, då hon i flera timmar, under stark köld, måste vid sundet (mellan Adelsön och Munsön) afvakta färjans ankomst och dermed göra en långsam öfverfart under pågående isläggning. Följderna af samma olyckliga resa hade redan lagt i tidig graf en min mors slägting och sedan längre tid hennes hushållsbiträde och vän. Hos min mor hade det onda verkat mera långsamt och smygande; men i början af året 1797 antog sjukdomen en mera betänklig art, och nödgade henne att inflytta till staden der hon snart måste intaga sängen för att ej mer derifrån uppstiga. En förunderlig ödets lek kan jag ej underlåta att här omnämna: min älskade mor utandades sin sista suck, ikläddes den enkla drägten och lades på sin sista hvilobäd i samma rum der hon, 19 1/2 år förut, i fulla glansen af ungdom och skönhet, smyckades till brud, då endast 17 år gammal.
Efter den smärtsamma förlust vi alla lidit inträdde ett förändradt skick i alla husliga förhållanden och lefnadssätt, i synnerhet under vistandet i Stockholm vintertiden.
Min far fortsatte väl ännu sina arbeten, hans enda inkomstkälla, men med mattad ifver och förmåga. Hans sinne var nedslaget, hans styrka bruten, hans helsa aftagande, och redan i
| I:15 |
För mig var denna resa förtjusande, en utgångspunkt till ett nytt lif. De föremål och ställen jag då såg hafva ännu bibehållit sig i minnet, bättre än de, som under senare årens resor förekommit. Jemte kassörsbefattningen under resan, hade jag äfven uppdrag att studera Tunelds geografi och fästa de gamla herrarnes uppmärksamhet på deri uppgifna historiska och andra märkvärdigheter som under vägen vore att iakttaga. Allting skulle beses och sällan lemnade min far någon från vägen åtkomlig kyrka utan att göra sig underrättad om der möjligen befintliga taflor och monumenter. I hvar residensstad minst ett par dagars uppehåll till firande af den ankomne presidenten, hvarvid dock inträffade att, der denne ej var personligen känd, min far helsades såsom föremålet för bjudningen, ett misstag som besvärade båda herrarne, ehuru af olika anledningar. I Mariestad stor middag hos landshöfdingen (baron Hjerta) och på qvällen stort spektakel i en gammal lada, der dagsljuset genom springor i de glesa väggarna täflade med talgljusen i rampen. Hela sällskapet begaf sig dit åkande; landshöfdingen med presidenten i vagn med fyra hästar. Afståndet var dock icke mer än några hundra alnar.
Ändtligen voro vi vid Trollhättan, målet för mina ifrigaste önskningar! Jag var öfverlycklig, då, genom min morbrors allsmäktiga förord, jag erhöll en anställning vid då pågående kanal- och slussverksbygnad, under den förtjenstfull direktör E.
| I:16 |
Morbror Lagerheim afreste till Göteborg, men min far qvarstannade några dagar, för att, på grund af tillgängliga geometriska mätningar, affatta en situationskarta öfver Trollhättan med der utstakade och under arbete varande kanal- och slussverk m. m. hvilken karta, på direktionens anmodan, sedermera af honom ock utgafs.
Det återstående af sommaren förflöt ganska angenämt, under ständig sysselsättning och under daglig sammanvaro med de båda direktörerna Nordvall och Svedenstjerna, hvilkas välvilja jag lyckades tillvinna mig. Äfven min fysik vann betydligt i utveckling under denna tid. Jag hade dittills varit ovanligt småväxt; fick af jemnåriga och bekanta derför uppbära smälek och kallades alltid lille Akrell. Mitt lynne led och retades, deraf, det gaf anledningar till tvister och obehag, till skygghet och tillbakadragenhet. Till min stora glädje började jag nu växa ganska märkbart för hvarje vecka så att jag innan hemresan måste skaffa mig en ny garderob, hvilket åter för min kassa föll sig ganska olägligt.
För åren 1799 och 1800 kan jag icke påminna mig något, i mina enskilda förhållanden anmärkningsvärdt. Min tid delades emellan tjenstgöring vid kårens läroverk och gravyrarbeten, samt om somrarna den tillsyn öfver jordbruket vid Hammora, som blifvit mig öfverlemnad, och med särdeles ifver omfattades.
År 1801 hade de tre nordiska makterna ingått en s. k. triple-alliance, till skyddande af sin handel mot Englands öfvervåld på hafvet. Bland försigtighetsmått, som i anledning häraf här vidtogos, var äfven det att förstärka befästningarna utanför Vaxholm och vid Fredriksborg. Vid dessa arbeten blef jag, jemte andra kamrater, anstäld under befäl af en d. v. kapten Berger, hvilken dock ganska sparsamt hedrade oss med sin närvaro.
Jag, äfvensom en yngre kamrat, konduktören E. Strålin,
| I:17 |
Alla voro vi unga, fulla af lefnadslust och lefnadsmod, och utan all tillsyn af befäl, nästan sjelfrådande öfver våra åtgöranden. Bland soldaterna befans en hel hop fördettingar ur de bildade stånden, qvicka, snillrika vindbeutlar: 2:e jurister, hvaraf en f. d. häradshöfding, en prest, en handelsbokhållare, flera studenter. Våra båda jurister hade organiserat en domstol, i hvilken f. d. häradshöfdingen var præses och valde bisittare för tillfället. Den andra Juristen, en verklig galenpanna, fungerade såsom aktor. Domstolen hade sina seancer hvar söndagseftermiddag och upptog då till afgörande de under föregående vecka begångna s. k. brottmål. Man var uppfinningsrik att tillskapa sådana, äfvensom att under förhören advocera, förvränga och inveckla målen. Det hela var ytterst komiskt. F. d. presten och en af studenterna sammanskrefvo ett par komedier, hvilka just icke voro af det finaste slag, men också icke af det ledsamma. En grof svartmuskig soldat spelte fruntimmer, med bart, ludet bröst och en yllekjortel som räckte till knäna. Musiken bestod af gälla skrattsalfvor af åskådarne. I sammanhang med dessa förlustelser föreföll äfven sådana obetänksamheter som om de blifvit, som sig bordt, dragna inför domstol, icke kunnat undgå att behandlas som urbota mål. Ett exempel må anföras. På värdshuset Stäket, der vi brukade intaga våra middagar, hade löjtnant Lindblad råkat i ett särdeles förtroligt förhållande till den kärliga värdinnan, hvilket icke undföll hennes man. Denne beslöt att taga en lysande hämd, hvarför han en dag, då Lindblad ensam qvarstannade efter middagen, tillkallade en sin goda vän, en sjökapten, som med några man af sin skeppsbesättning ankom, i tanke att gifva Lindblad en handgriplig tillrättavisning. Men Lindblad hade någon aning om hvad som väntade honom, och affärdade genast bud till lägret, derifrån en slup med beväpnadt manskap afsändes till Stäket. Tillställaren
| I:18 |
Egentligen var löjtnant Lindblad tillställare af detta uppträde, men vi andra deltogo deri, utan aning eller begrepp om det olagliga deruti. Saken hölls ej en gång hemlig; den omtalades öfverallt i Vaxholm, men utan påföljd för oss. Det fans icke något Aftonblad den tiden!
Då frampå sommaren konungen sjelf behagade inspektera de pågående arbetena, förklarade han sitt nådiga välbehag dermed, och synnerligen med de utstakningar som blifvit gjorda på den s. k. Tallholmen, för hvilka vår befälhafvare, kapten Berger, högligen lofordades och hugnades med Svärdsorden. Jag, som hade gjort dessa utstakningar jemte plan- och profilritningarna deröfver, efter en ganska löslig anvisning af vår kapten, hoppades att af honom vinna något bifall, möjligen äfven af chefen (som åtföljde konungen) blifva uppmärksammad -- men då jag, en tid derefter, i anseende till en tilltänkt transport från kåren, anhöll att blifva föreslagen till löjtnant i armén, blef jag temligen snöpligt afvisad. I dess ställe erhölls sådan befordran af konduktör Liljenheim, en utmärkt odåga, som äfven varit kommenderad till tjenstgöring vid förenämda befästningsarbeten, men såsom alldeles oanvändbar, måste derifrån entledigas efter blott några dagars fåfänga försök.
Senare på hösten 1801 sammandrogs ett betydligt antal trupper till krigsöfning. En del samlades i Stockholm och embarkerades på kanonslupar m. m. för att landstiga vid Strömsholm, som försvarades af der kamperande styrka. Konungen, ombord på den kungl. jakten Esplendian, förde sjelf befälet öfver de anfallande, hvarvid hans vanliga otur icke heller uteblef. Hvar dag storm och motvind. Än stod Esplendian på grund, än måste den vända och söka lä, efter fåfänga försök att slå sig fram genom kryssning. Kanonslupar drefvo i land eller hade
| I:19 |
Vid återfärden från Strömsholm voro vi nära att gå förlorade. Under kryssning på Björkfjärden mot stark vind och sjö, sprang skutan läck och vattnet inströmmade så våldsamt, att vi ovilkorligen hade gått till botten inom några ögonblick, om ej vår kapten haft den rådigheten att genast vända på andra bogen. Skadan, som bestod deri, att tvänne af sidoborden hade öppnat sig i en längd af vid pass en aln, kom derigenom i lovart och närmare upp mot vattenytan, samt lemnade sålunda blott högre sjöar tillgång att genom öppningen inströmma. På detta sätt måste vi, utan afseende på hvart det bar, sträcka på samma bog, allt under idkeligt pumpande och ösande, till dess vi ändtligen uppnådde en liten holme, i lä af hvilken, till ytterligare lycka för oss, en vedskuta hade ankrat. Med biträde af dess besättning blefvo vi, efter någon stund åter segelklara; men knapt voro vi några kabellängder från land, förr än läckan åter sprang upp och nödgade oss vända tillbaka. Andra gången lyckades vi bättre och kommo utan nya äfventyr, ehuru något sent, till hamnen vid jaktvarfvet i Stockholm.
Sommaren 1802 tillbringades på Hammora hos min gode far, vid hvars arbeten jag kunde vara till ett, i anseende till hans aftagande hälsa, väl behöfligt och nyttigt biträde. Tyvärr egnade
| I:20 |
Vid denna tid (1802) eller måhända ett år förut, hade jag kommit i nära och förtrolig bekantskap med en d. v. notarie, sedermera bergsråd, G. Broling, en högst snillrik och mångsidigt bildad man. Af honom lärde jag sättet att gravera i s. k. aqua tinta, en här då okänd, åtminstone icke riktigt känd konst, hvilken Broling, jemte mycket annat, inhemtat under flerårigt vistande i London. Bekantskapen med denne utmärkte man var äfven i andra afseenden lärorik och högst angenäm. Hvarje afton, åtminstone under vintermånaderna, kunde hos honom träffas ett intressant och lifvande sällskap af vetenskapsmän, literatörer eller i öfrigt utmärkta umgängesmän. Samtalsämnen fattades aldrig; ibland lästes högt poesi, resebeskrifningar, romaner eller om nya konstproduktioner (detta var mest mitt uppdrag). Spel kommo aldrig i fråga. Något behagligare och mer bildande ungkarlslif kunde svårligen finnas. Ehuru betydligt yngre än värden sjelf och flera af den vanliga umgängeskretsen, tillhörde jag snart den intimare delen deraf och försummade sällan -- under loppet af flera år -- de nöjen som dessa aftonsammankomster erbjödo. Ställningar och förhållanden afbröto sedan våra aftonkotterier, ehuru icke helt och hållet; men minnet af dem skall alltid vara för mig dyrbart, äfvensom af de redliga, aktade män jag då lärde känna och af hvilkas vänskap och välvilja jag hedrades. Af dessa må endast nämnas sekreteraren, sedermera v. presidenten i Bergskollegium Robson, en lika glad och eftersökt sällskapsman som nitisk och kunnig embetsman samt premieringeniören, sedermera öfverstelöjtnant Hellström, den
| I:21 |
Med den tilltänkta resan voro dessutom stora och vidtomfattande planer förenade. Jag hade nämligen förut öfverenskommit med en bekant och kamrat vid mina seglingar, en löjtnant Forsell vid flottan, att med mitt lilla fartyg göra en längre tur i skärgården öfver åt Gotland och derifrån till Köpenhamn, möjligen ock till Lybeck. Forsell, en öfverdådig sjögast, hade under föregående höst, i Bohusläns skärgård, köpt en af der brukliga smärre båtar, hvilken han under hemfärden pröfvat, under ganska hårdt väder, både på Kattegatt och på Östersjön. I följd af denna erfarenhet blef oss emellan beslutet att gemensamt företaga resan till London med våra egna fartyg; vid framkomsten försälja dessa (som vi hoppades) med god vinst, i anseende till deras förvärfvade märkvärdighet, och sedermera anträda återresan landvägen, till fots genom Frankrike och Tyskland. Hvad den vintern skred långsamt fram! Ändtligen kom den efterlängtade våren, och vi skulle då börja sätta våra fartyg i ändamålsenligt skick till den äfventyrliga resan. En vacker dag promenerande i Kungsträdgården (nu Karl den XIII:s torg) mötte jag kapten Berger vid fortifikationen, som förkunnade chefens order att genast, samma dag, afresa såsom kurir till Stralsund och der anmäla mig till tjenstgöring. Huru beskrifva min förvåning, min harm, min förtviflan! Jag trodde ej mina öron; jag ansåg olyckan för stor för att kunna bäras af en stackars dödlig. Att lappa fästningsvallar i Stralsund, i stället att få bese det stolta London, och på ett eget fartyg besegla Themsen. Det var för
| I:22 |
Onekligen var det en för mig stor förlust, en känbar motgång, att på det sätt som först erbjöds, icke få se och någon tid vistas i London, men deremot torde såsom verklig vinst få anses, att vår dumdistrigt tilltänkta sjöresa icke kom i fråga att försökas.
Chefen för den i Stralsund stationerade afdelningen af fortifikationen var en öfverste Rosenblad, en man full af bizarra egenheter, hade vistats någon tid i Turkiet, hade mycket derom att förtälja à la manière de Münchhausen. Majoren Schürich, en till själ och hjerta inbiten preussare, stel formalist. Kapten Winblad talade jemt och mycket med starkt utflöde från mungiporna. Flera subalterner hvaraf en, tid efter annan, öfvade sin talent på teatern i Hamburg. Kamratskapet var icke inbjudande. Tonen inom garnisonsregementenas officerskorpser utmärkte sig såsom en dålig kopia af den i Preussen. En officer kunde icke på gatan samtala med en borgare, icke på ett värdshus qvarstanna i ett rum der en sådan inkom, utan att utsätta sig för duell eller tvingas till afsked. Hvarje till garnisonen nykommen officer bemöttes kallt, nästan frånstötande, till dess han undergått den vanliga receptionen med blanka vapen.
Vid min ankomst till Stralsund blef jag anstäld såsom adjutant hos öfverste Rosenblad. Angenäm och undervisande var åtminstone icke denna tjenstgöring, blott en dagdrifvartjenst, bestående för hvar dag i att hos majoren uppsätta dagrapport o. d.; bevista vaktparaden; uttaga kommendantsorderna, och slutligen hos öfversten rita befästningsförslag, framkläckta ur en virrig hjerna, och framför allt att höra och låtsa tro de historier man städse behagade plugga i mig. Snart tillvann jag mig öfverstens synnerliga välvilja, och erhöll stundom förtroenden af rätt sällsam art; men hans sätt att yttra denna välvilja var, vid mer än ett tillfälle, nära att inveckla mig i rätt obehagliga förhållanden.
| I:23 |
I augusti månad ankom konungen till Stralsund, hvarifrån han efter någon tids vistande, fortsatte sin resa (olycklig i åminnelse) till Baden. Samtidigt dermed hade en mängd preussiska officerare infunnit sig för att bese de svenska trupper som väntades, och på hvilkas räkning man på förhand gjorde sig lustig. Men det väntade "Baur Regiment" kom, det var en bataljon af Kalmar regemente, och sällan har väl en trupp -- under fredliga förhållanden -- kunnat vinna en större seger. Redan vid debarkeringen tillvann den sig uppmärksamhet, ännu mer dagen derpå vid paraden och vaktombytet, och slutligen vid följande öfningar, på fältet ihop med de tyska regementena, var den nykomna bataljonens öfverlägsenhet så gifven, att t. o. m. de preussiska officerarne förklarade bataljonen jemförlig och jemngod med potsdamer-gardet.
Bland andra festligheter var äfven en stor bal anstäld af Gustaf Adolf. Samtliga officerare vore befalda, och jag njöt i fullt mått af der vankande nöje. Men, dagen derpå, då jag efter vanligheten infann mig hos min öfverste, kom denne emot mig, med ögonen utsvälda och ansigtet blossande af vrede, under utrop: "Nu skall det bli annan dans, ni skall slåss med grefve Taube." (Place major vid Drottningens regemente.)
"Jag känner ej grefve Taube och har således ej kunnat komma med honom i någon delo."
"Men ser ni Tauben har nyss varit här och gjort er beskyllningar som ni icke kan eller får tåla."
"Hvad har han sagt?"
"Att ni på balen i går mankerat honom; att ni icke låtsat se honom utan vändt honom ryggen under dansen; att ni ej på militäriskt sätt helsat på regementsofficerare -- med ett ord att ni är inbilsk och högfärdig. Men vet ni hvad jag svarade? Jo att ni hade för mycket förstånd och kunskaper för att vara högfärdig, och att ni i egenskap af ingeniörofficer väl kunde anses så god som en regementsofficer vid ett garnisonsregemente."
Huru mycket som var sant af allt detta fick lemnas derhän; jag tackade för det försvar öfversten redan lemnat mig, och ansåg att saken dermed kunde vara slut -- men omöjligt! jag skulle i öfverstens närvaro utmana grefve Taube och han sjelf skulle bli min sekundant.
| I:24 |
Hvad var att göra? Utmaningen gick för sig; men grefve Taube, som rätt väl kände Rosenblad och förstod att han var det egentliga upphofvet, tog saken ganska förståndigt och gjorde en förklaring hvarmed äfven Rosenblads vrede stillades.
Några dagar derefter ville öfversten åter draga mig in i en dylik affär. Han hade nämligen sjelf utmanat en kapten Basewitz hvilken, enligt Rosenblads åsigter, hade förolämpat en dennes slägtinge, en Staël von Holstein, och nu skulle jag bli min öfverstes sekundant. Till lycka blef affären bilagd af St. von H. som likväl var nära att derför komma i allvarsam delo med sin ridderlige vän och slägtinge.
Under tiden hade det blifvit bekant att jag utmanat en af garnisonens majorer. Detta gaf mig en viss lyftning i den missbildade opinionen, receptionen ansågs derigenom genomgången; jag vann bekantskaper, inbjöds i åtskilliga samqväm, just icke alltid de mest intressanta, dock bidragande att bryta den enformighet hvaraf jag ofta tröttades.
Ändtligen erhöll jag den efterlängtade befallningen att lemna Stralsund, och mot slutet af oktober hade jag den glädjen att i Stockholm återse anhöriga och vänner.
Min gode far, hvars helsa under sommaren synbart aftagit, hade nu lemnat sitt kära Hammora för sista gången, och min svåger var genom köp blifven egare deraf, med föresats att der bosätta sig för beständigt.
År 1804 om sommaren var jag kommenderad såsom fortifikationsofficer på Waxholm och Fredriksborg samt Dalarö kastell, vid hvilka förstnämde, utom vanliga reparationer, sunden skulle stängas med s. k. sjöpalisader, som der hoptimrades och sedan söndertogos för att i förråd uppläggas. Under denna kommendering fick jag för första gången uppbära ett löneqvartal (nämligen stabskonduktörs: 21 Rd.) sedan jag, under 10 månader, eller från d. 8 juni föregående året, aftjenat s. k. begrafningshjelp m. m. Vid årets slut erhöll jag omsider full konduktörs lön eller 150 Rd. B:ko, efter nära 9 års tjenstgöring såsom officer, hvaraf 8 1/2 år utan all löneinkomst.
De arbeten jag hade att förrätta denna sommar voro af beskaffenhet att lätt och med fördel kunna verkställas genom s. k. beting, hvarigenom mycken ledighet från daglig tillsyn bereddes.
| I:25 |
En annan utflykt från det visst icke angenäma Waxholm förekom snart derefter, som alltid skall i kärt minne bevaras. Då jag, efter några timmars uppehåll i Stockholm, ämnade återvända till fästningen, träffade jag min svåger och syster, som öfvertalade mig att med dem afsegla till Hammora, i sällskap med grefven och grefvinnan Cronstedt (guvernörens på Carlberg) hvilka, med sina 2:ne fosterdöttrar, Hedda Lewenhaupt och Margareta Gyllenhammar, ämnade der tillbringa ett par dagar. Jag följde med dem ehuru med motvilja, ty det förnäma sällskapet var mig motbjudande, och de båda fröknarna hade för mig intet lockande. Detta oaktadt, var resan rätt nöjsam; vädret var herrligt, vinden god, omgifningarna vackra; de gamla voro rätt trefliga, flickorna glada, samspråken lifliga. Ett par dagar på stället förgingo rätt angenämt, men då återresan skulle anträdas var Klint illamående, så att jag såsom skeppare på skutan fick föra sällskapet hem. Gynnad af väder och vind utförde jag återresan lyckligt, men i mitt tycke, och måhända också i en annans, alltför fort; och då jag vid Karlbergs brygga landsatte mina passagerare, märkte jag att en af dem, den glada, okonstlade fröken Gyllenhammar hade hos mig qvarlemnat ett visst intresse, en känsla af sympati för hvilken jag då icke kunde rätt väl göra mig redo, men som snart utvecklade sig till en lugn och innerlig tillgifvenhet, så olik de efemera tycken hvaraf jag förut varit upptagen. Det är lätt begripligt att mina besök i Cronstedtska huset sedermera förnyades så ofta etiketten det medgaf, och att jag städse välkomnades af en blick, ett leende, som visade att dessa besök voro lika kärkomna som af mig efterlängtade.
Detta glada skifte af mitt lif blef likväl smärtsamt afbrutet genom min vördade och älskade fars död den 6:te november. Slaget var icke oväntadt men kändes dock djupt och bittert.
| I:26 |
1805. Min anställning vid fortifikationskorpsen hade, med hvarje år, blifvit mig alltmer och mer hopplös och obehaglig. Ingen utsigt hvarken till intellektuel förkofran eller till framtida fortkomst; ålderdom och slapphet gälde uteslutande såsom meriter i tjensten. Det var således naturligt att jag ifrigt önskade en anställning som, åtminstone till en början, kunde erbjuda en intressantare tjenstgöring. Också var jag nära att erhålla en sådan genom morbror Lagerheims, den tiden allsmäktiga, förord. Jag hade nämligen, under de föregående åren, efter förrättade rekognosceringar, utarbetat och efter den tidens fordringar, ritat en temligen vacker karta öfver Stockholm med dess närmaste omgifningar, och denna skulle jemte författaren presenteras för konungen af d. v. statssekreteraren Lagerbring, som åtagit sig att skaffa mig anställning såsom stabsadjutant, medförande kaptens grad. För mig, som blott underlöjtnant, var detta en stor och oväntad befordran. Men tit. Lagerbring var en högt aktad och inflytelserik man, och hade nyss förut utverkat en sådan utmärkelse åt en underlöjtnant vid artilleriet, Berg, en ung, förhoppningsfull framtidsman (hvars bana döden alltför snart afbröt). Samtidigt med nyssnämnda förslag inträffade att en min gynnare, en man i hvars gästvänliga hus jag var särdeles väl upptagen, hade mig ovetande rekommenderat mig till adjutant hos d. v. krigspresidenten baron Cederström. I följd häraf blef jag kallad till denna storkaxe, hvilken hade hört omtalas den ifrågavarande kartan och som ålade mig att för honom uppvisa densamma. Jag måste hörsamma, och följden deraf blef att baron Cederström förklarade sig sjelf vilja föreställa mig jemte kartan för konungen. Derigenom kom jag i ett svårt bryderi: å ena sidan den mägtige Cederström hvars vilja var lag för hvar och en som med honom kom i beröring -- å andra sidan de likmäktiga hrr Lagerheim och Lagerbring. Blotta närmandet till den förstnämnde var i de senares ögon ett fel, som, jag visste det, skulle ådraga mig dessas ovilja. Så skedde också. Ingenting afhördes heller från baron Cederström. Jag satt emellan för båda partiernas rivalitet, och mina förhoppningar gingo upp i rök. Anledningen till detta missöde förargade mig storligen, men inom mig fann jag dock att ifrågavarande arbete icke förtjenade det afseende som båda partierna dervid syntes fästa, eller att derpå skulle
| I:27 |
Snart fick jag dock erfara att vida mindre behöfs för att ådraga sig uppseende och bifall af höga gynnare. Vid min fars död hade jag, i stället för vanligt tryckt notifikationskort, graverat i aqua tinta ett sådant, föreställande ett slätt klippstycke, öfverskuggadt af ett par slokbjörkar, på hvilket namn och dödsdag syntes inristade. Idén dertill kom från vännen Klint, och utförandet var ett hastverk utan allt värde. Men det ovanliga deri gjorde uppseende. Kortet spriddes åt alla håll, visades och prisades, och fick på detta sätt omsider den lyckan att komma under hr krigspresidentens eller rättare, under hans grefvinnas ögon. Författaren blef, i följd deraf ihågkommen med bjudning till supé hos krigspresidentens och erhöll snart derefter förordnande att vara adjutant i krigskollegii-presidents-departementet med ett arfvode pr år af 120 Rd. B:ko.
Detta departement var, vid kollegii nyss erhållna förändrade organisation, ämnadt att öfvertaga de befattningar som tillhöra n. v. landtförsvars-departementets kommandoexpedition, hvars ärenden till en del blifvit dit öfverflyttade. Min tjenstgöring var i så måtto för mig af intresse att den förskaffade mig något begrepp om det formela af krigsförvaltningen; i öfrigt var den icke hvarken svår eller, trägen, men någon gång temligen besynnerlig, genom de befallningar som af hr krigspresidenten i mera enskild väg erhöllos. Så t. ex. befalde han mig en dag, att rita en modell till en sadel för kavalleriet, men af bättre form och beskaffenhet än de brukliga hvilka borde alldeles kasseras. På min fråga hvilka ändringar som skulle göras o. s. v., svarades: "Det får ni skaffa er reda på, det förstår jag inte. Ni kan fråga min son (öfverste vid mörnerska husarregementet), han förstår saken. Men det säger jag er att ritningen skall vara sådan att fullt god sadel derefter kan tillverkas."
Den höge herrn förstod icke mycket, och han erkände det sjelf; men han hade det omdöme och den klokhet att välja och använda personer af förtjenst, hvilka handlade i hans namn, såsom Tibell, vice president i krigskollegium, och Hellvig, öfverste vid artilleriet, för hvilket vapen tit. Cederström äfven var generalinspektör.
| I:28 |
Sommaren detta år var en af de behagligaste af min lefnad. På Karlberg fans då den magnet ifrån hvars dragningskrets jag icke kunde eller ville frigöra mig. I stället bosatte jag mig der för någon tid, i min svågers och systers rum. Han var då chef pä en fregatt, utrustad till en sjöexpedition med kadetter, och hon bodde med sina barn på Hammora. För oss båda älskande passade förträffligt att grefvinnan Cronstedt fick den idéen att dricka brunn och således måste, med sina båda flickor, hvar morgon ett par timmar promenera i parken. Naturligtvis var jag med om dessa promenader, ty damerna måste ju hafva en kavaljer till sauvegarde, och grefvinnan hade äfven den artigheten att bjuda mig på de åtskilliga lustpartier som i följd af hennes brunnsdrickning anstäldes.
En vacker afton öfverraskades jag af min kära systers ankomst till Karlberg. Hon skulle om ett par dagar återvända och ämnade då föreslå Margret G. att medfölja och någon tid vistas hos henne på Hammora. Att jag icke nekade att medfölja faller af sig sjelf. Så skedde. Det var Margreta-dagen, eller den 20 juli. Vi uppehöllo oss en stund vid Drottningholm för att göra en lusttur i den vackra parken. Kosan styrdes åt Floras backe, och på vägen dit gingo vi, Margret och jag, på ett ögonblick in i den lilla grottan midt för badhuset; men detta ögonblick blef afgörande för lifstiden. Några ord, och bandet oss emellan var oupplösligen knutet. Några och femtio år äro sedan dess förflutna, många företeelser, både glada ooh sorgliga äro derunder förgätna -- men den 20 juli 1805 har alltid varit i tacksamt minne bevarad såsom en, till sina följder den lyckligaste dag i min lefnad.
En glad öfverraskning slutade denna dag. Vi hade samlats för att intaga supéen, då dörren hastigt öppnades och in träder Klint sjelf, värden i huset, åtföljd af en kapten Nordenskjöld. Hvilken glädje för min goda syster, för barnen, ja äfven för oss båda af dagens företeelse redan stämda för glada intryck! Klint hade, nämligen med fregatten lupit in i Teljeviken, och i staden Södertelje lyckats erhålla en båt med hvilken han nu anländt och efter några timmar skulle åter afresa.
På förslag af öfverste Tibell hade, vid början af detta år en ny korps blifvit upprättad under namn af fältmätningskorpsen,
| I:29 |
Öfverste Tibell skulle vid denna tid (september) afresa till Stralsund, der konungen då vistades och der en liten del af svenska armén var sammandragen, till utförande af de stora värf som då dväljdes i Gustaf Adolfs trånga hjerna.
Enligt plan skulle jag åtfölja tit. Tibell vid ankomsten till Pommern, der tjenstgöra såsom fältmätningsofficer, och derefter anställas vid korpsen. Men, på derom gjord anhållan tilläts mig att qvarstanna några veckor för att afsluta den genom min fars frånfälle afbrutna gravyren å förstnämda karta öfver Stockholm, hvars snara utgifvande var för min ekonomi af största vigt. Jag erhöll dock befallning att hålla mig beredd att vid derom inhändigade order, genast kunna till Pommern afresa. Men den väntade ordern afhördes icke, lika litet som den utlofvade löjtnantsfullmakten. Deremot hade 2:ne löjtnanter, fänrikarne Nisbeth vid lifgrenadierregementet och Tawaststjerna vid Sawolax infanteriregemente, blifvit vid fältmätningskorpsen tillsatta den 2 oktober, således straxt efter öfverste Tibells ankomst till Pommern; båda voro yngre än jag i tjenst (den ena officer ett par år förut), men kommo genom denna sin tidigare anställning alltid före mig, ifall jag ens kunde påräkna någon uppfyllelse af det löfte man gifvit mig. Året förgick sålunda under svikna förhoppningar, dock hade jag den tillfredsställelsen att min karta öfver Stockholm, som utkommit i bokhandeln, tycktes med välvilja omfattas och gifva hopp om en temligen god inkomst.
Året 1806 ingick med lika missgynnande tjensteutsigter som det föregående. På upprepade förfrågningar till öfverste Tibell ankommo ibland inga, ibland undvikande svar, med nya löften. Dylikt svar fick äfven presidenten Cederström som hade den godheten att skriftligen påminna Tibell om min angelägenhet.
Ändtligen ankom den efterlängtade löjtnantsfullmakten, daterad högqvarteret, Greifswald den 5 maj. Jag hade då varit i
| I:30 |
Ehuru flera år äldre officer än mina nya kamrater i löjtnantsgraden, blef jag dock den 4:de i ordningen, ty utom de båda förut anstälde, nämligen Nisbeth och Tawaststjerna, hade Lefrén, som utnämdes på samma dag som jag, nyss förut blifvit löjtnant vid d. v. finska gardet, och således fått tur före mig. Mitt inträde på den nya tjenstebanan blef derigenom föga gynsamt för framtida förhoppningar, och följderna deraf uteblefvo icke heller. Den plats inom korpsen, som jag efter tur och ålder i tjensten kunnat och bort erhålla 1812, tillföll mig sedan först 1829.
Det finnes ett ordspråk som säger: att ingen är bättre än sedan han blifvit död och ingen sämre än då han blifvit förlofvad. Knapt var min förlofning känd förr än min blifvande svärfar erhöll anonyma bref, med varning och vänskapliga råd att icke till måg antaga en person med så förderfvade seder och så dåliga affärer som löjtnant Akrell, hvilken dessutom stod i det förhållande till dottern i ett hederligt ganska ansedt hus, att han icke egt rätt att ingå någon annan förbindelse, o. s. v. Mig hedrade man också med en anonym skrifvelse, deruti man -- af vänskap och välvilja -- på det högsta afrådde mig att fortsätta den förhastadt ingångna förbindelsen. Jag kom snart den anonyme brefskrifvaren på spåren. Han hade haft den oförsigtigheten att försegla ett af brefven till gubben Gyllenhammar med ett sigill af lätt igenkänligt utseende, hvilket jag en gång hade sett i hans gömma. Han var en förhoppningsfull ung man, med godt hufvud och goda kunskaper. Vi hade en tid umgåtts förtroligt, men af förekommen anledning nödgades jag afbryta denna bekantskap och, i ett par af hans kamraters närvaro, uppsäga vårt brorsskap. Han sökte och fick derefter transport på ett annat regemente. Hans anonyma författarskap var troligen ett uttryck af ovilja och hämdbegär, möjligen också uppeggadt af hans syster, som i min ringa person trott sig ha egt en trogen kurtisör. Det säkra är dock att jag icke dertill hade på något sätt gifvit anledning, utan att mitt umgänge i deras föräldrars hus inskränkte sig till emottagande af de bjudningar hvarmed jag tid efter annan hedrades, och till afläggande af derpå följande ceremonivisiter. Emellan brefskrifvaren och mig kom icke
| I:31 |
Sommaren detta år tillbringades högst behagligt på Hammora hos mina goda vänner, syster och svåger samt i sällskap med min älskade Margret.
Vid hemkomsten till Stockholm inträdde jag åter i min adjutantstjenstgöring samt bevistade, jemte samtliga kamrater, de snart derefter började föreläsningarna vid korpsen af professor Svanberg. Besöken på Karlberg hade nu föga intresse, blefvo allt mer sällsynta och ersattes af en liflig skriftvexling. Jag bodde, vid denna tid, i Lagerheimska huset, der jag således i dubbelt afseende hade ett kärt hem, bland slägtingar och ungdomsvänner af båda könen, af alla omfattad med godhet och välvilja. Jag märkte dock att min käre morbror icke var rätt nöjd med min förlofning. Han hade sjelf föreslagit mig ett parti inom en ansedd familj af hans bekanta, inom hvilken både förmögenhet och gynnsamma relationer voro att förvänta; flickan sjelf såg rätt bra ut, var i mitt tycke ganska hygglig, och skulle icke haft något emot förslaget (hvilket en hennes förtrogna vän inom Lagerheimska huset tillhviskat mig). Men med mina, den tiden, romantiska idéer om sjelfständighet och huslig lycka, stod icke att förena: mannens beroende af hustruns förmögenhet och slägtförbindelser. Dessa åsigter, hvilka jag icke hade den klokheten att inom mig dölja, ådrogo mig ej sällan kära morbrors ogillande anmärkningar, samt från den qvinliga sidan af familjen anspelningar på trots och sjelfrådighet, hvilka, jag måste bekänna detr icke heller voro så aldeles oförtjenta.
Vid slutet af året (1806) hedrades jag med kallelse att vara ledamot af krigsvetenskaps-akademien.
Min ställning vid den nybildade och ännu icke fulltaliga fältmätningskorpsen var i början mindre behaglig, dels för den ofördelaktiga tur jag der erhållit, dels för det, som jag tyckte, frånstötande sätt hvarmed chefen bemötte mig. Af redan utnämda officerare var halfva antalet från finska armén, och utgjorde likasom ett kotteri för sig hvilket framför det svenska partiet syntes vara i åtnjutande af chefens bevågenhet. Också bör erkännas att det finska partiet räknade bland sig de förnämsta kapaciteterna, hvaremot det svenska hade några
| I:32 |
Guvernören för krigsakademien grefve Cronstedt hade redan, några år förut, erbjudit mig att vid akademien blifva informationsofficer i befästningskonsten, hvilket anbud jag då icke ansåg mig böra emottaga. Nu åter voro omständigheterna väsentligen förändrade och en sådan anställning rätt önskvärd för en blifvande bosättning, hvarför ock ett förnyadt anbud i den vägen med tacksamhet antogs.
Efter en förlofningstid af 2:ne år, medförande, såsom vanligt, många illusoriska behag, var ändtligen bröllopsdagen utsatt till den 11 augusti. Några dagar förut begaf jag mig härifrån till Sundbyholm, åtföld af vänners och kamraters såväl allvarliga som skämtsamma välönskningar.
| I:33 |
Det blefve allt för vidlyftigt att beskrifva bröllopshögtidligheten, de glada festligheterna vid hemkomstölet, som firades på min svärfars närbelägna egendom Alfvesta, alla bjudningar och afskedsvisiter hos slägtingar och bekanta, nära och fjerran; allt nog, första smekmånaden och ett stycke af den andra förgick i sus och dus, hvarefter det blef tid att omsider tänka på hemfärden som också företogs någon dag omkring den 20 september.
Vår omsorg blef nu att ordna och komplettera vårt bohag, hvarvid kom väl till pass att jag förut hade dels ärft dels anskaffat ett litet nätt ungkarlsbo. Det hela blef emellertid ytterst tarfligt och likasom i öfrigt vårt sätt att lefva, lämpadt efter de knappa tillgångarna. Icke desto mindre voro vi rätt lyckliga, och vårt tarfliga hus blef snart eftersökt och värderadt inom sällskapskretsen på Karlberg, ty den glada, okonstlade värdinnan hade den lyckliga förmågan att i sin omgifning väcka och underhålla det otvungna lif, den flärdfria munterhet som förjagar hvarje skymt af ledsnad. En verklig lycka för oss och för hvar och en af de mindre bemedlade familjer som utgjorde societeten på Karlberg, var det värdiga föredöme af sparsamhet som gafs i guvernörens gästvänliga hus, der alla till Karlbergsstaten hörande inbjödos och mottogos, och der umgänget tillika utsträcktes till hufvudstadens förnämsta och mest lysande sällskapskretsar.
Min kontanta inkomst af löjtnantslönen och det till samma belopp uppgående arvodet som informationsofficer utgjorde ej mer än tillhopa 500 Rd. B:ko, hvartill kom fria husrum som jemte dithörande emolumenter kunde, vid denna tid, räknas till vid pass 250 Rd. s. m. Hvad derutöfver erfordrades till fyllande af de i ett hushåll städse växande behofven, måste anskaffas genom flit och arbetsamhet.
Den 1 oktober började lästerminen vid akademien och med den mitt uppträdande såsom lärare. Jag hade väl ämnat och bort bereda mig till min nya befattning, men under första delen af sommaren var hvarje från tjensten ledig timme upptagen af arbete till inbringande af medel för den stundande bosättningen; efter bröllopet och under vistandet på Sundbyholm togs tiden i anspråk af småresor och lustbarheter, och efter ankomsten till Karlberg af ekonomiska bestyr. Under senare åren upptagen af annan tjenstgöring, hade jag alldeles lagt åsido det ämne jag
| I:34 |
Min adjutantstjenst stod naturligtvis icke att förena med lärarebefattningen, den måste således lemnas. Jag hade 18 lektionstimmar i veckan och måste till hvar lektion i de 3 klasser, som utgjorde mitt auditorium, skriftligen uppsätta ett program för att lemna kadetterna till afskrifning och öfverläsning, så att föga tid återstod till några egna arbeten, hvilka likväl icke fingo alldeles försummas.
Konung Gustaf Adolfs okloka politik, dumdristiga trots mot öfvermakten och blinda, fanatiska tro på öfvernaturliga bistånd, hade omsider dragit öfver landet de olyckor som länge kunnat förutses. I början af mars månad inlopp underrättelse att ryssarne från flera punkter af gränsen infallit i Finland. Det svaga motstånd som i hast kunnat samlas var tillbakakastadt, och snart var hela landet för fienden öppet, sedan finska armén erhållit befallning att, utan försök till motvärn, ständigt draga sig tillbaka.
År 1808 ingick sålunda under mörka och hotande utsigter; ingen undsättning kunde från svenska sidan öfversändas; Finland med dess tappre försvarare måste lemnas åt sitt öde, och till den allmänna villervallan sällade sig äfven förräderiet, då Sveaborg, redan innan vinterns slut, utan dertill tvingande förhållanden, öfverlemnades i fiendens våld.
Danmark förnekade icke heller sin vanliga politik, och krigsförklaring utfärdades och med den följde ett anfall i ryggen från norska sidan. Hos oss åter nedslagenhet, brist och planlöshet; från krigsstyrelsen ordres, kontraordres, desordres.
Femtio år hafva, till någon del, utplånat de sorgliga minnena af denna tid, och det vore utan ändamål att nu vilja upplifva
| I:35 |
Enligt till krigsakademien ankommen generalorder skulle icke allenast högsta eller 5:te klassens kadetter utexamineras, utan ock den 4:de, och längre fram på vintern anbefaldes att äfven 3:dje klassen skulle beredas till afgång från akademien. Min önskan att blifva anstäld vid någon af de armékorpser, som då sammandrogos, kunde således icke ens ifrågasättas, enär militärlektioner och öfningar skulle mer än vanligt vid akademien påskyndas. Deremot hade jag den oturen att mista en tredjedel af min lön vid fältmätningskorpsen, eller de s. k. tjenstgöringspenningarna, hvilka tilldelades en officer vid Bohusläns reg:te, en grefve Oxenstjerna, som i mitt ställe skulle tjenstgöra såsom fältmätningsofficer vid vestra armén. Dertill kom ytterligare att löneqartalerna vid krigsakademien icke utföllo till mer än halfva beloppet. Och då, genom ansträngd tjenstgöring, tiden för egna arbeten blef allt knappare, och deraf påräknad inkomst äfven minskad, så blefvo utsigterna till bergning ingenting mindre än ljusa, desto mindre som priserna på alla lefnadsförnödenheter stegrades, i följd så väl af hämmad tillförsel som stora uppköp för arméns behof.
Att icke, i likhet med de flesta bekanta af arméns yngre befäl, få någon erfarenhet af fältlifvet och lukta litet krutrök, var verkligen påkostande, så mycket mer som jag måste åt en afundad substitut afstå en del af min väl behöfliga löjtnantslön; möjligen var dock denna förlust en verklig vinst, en lösepenning för mitt lif: ty min substitut, grefve Oxenstjerna, blef, under ett uppdrag att såsom parlamentär afgå till norska högqvarteret, skjuten af en norsk fältvakt vid Svinesund.
Enär med den ogynsamma tur jag erhållit vid fältmätningskorpsen, föga utsigt der visade sig till framtida befordran och utkomst, sökte jag, med chefens underdåniga tillstyrkande, att blifva transporterad till Södermanlands regemente såsom regementsqvartermästare, efter en kapten Goes, en gammal man, som man önskade blifva qvitt och som mot ett obetydligt ackord ville afgå. Jag ansåg denna transport så mycket mer önskvärd som idéen dertill varit mig gifven af åtskilliga officerare vid regementet, och jag således kunde -- emot vanliga förhållandet --
| I:36 |
Året 1809 började under förhållanden, som läto ana en allmän förstöring och upplösning, så vida ej kraftiga botemedel skyndsamt kunde beredas.
Finland var redan förloradt, Åland intaget af ryssarne; qvarlefvorna af denna tappra finska armén hade kapitulerat; vintern var ovanligt sträng, Ålands haf och Qvarken kunde med trupper isvägen passeras; en rysk ströfkorps visade sig vid Grisslehamn, en annan gjorde besök i Umeå. Vårt olyckliga landtvärn hade hoptals omkommit af vanvård och bristande beklädnad; bland de hemkomna rasade en pestartad fältsjuka; alla sjukhus öfverfylda, men förråder och kassor tomma; en allmän gärd af fem millioner skulle utskrifvas. Brist och oreda i alla försvarsanstalter; allmänna sinnesstämningen dyster och hotande; konungen trotsande faran, sjelfrådigt afvisande alla kloka föreställningar, förlitande sig på den öfvernaturliga hjelp han, såsom ett af Gud utkoradt redskap, snart skulle erhålla.
Allmänt och utan all hemlighet talades nu om konungens snara afsättning såsom enda medlet till landets frälsning. Snart bildades en sammansvärjning af flera beslutsamma män som skulle arrestera konungen på hans färd till staden från Haga, der han då bodde. Planen var redan allmänt känd under flera dagar förut; blott den höge herrn var derom okunnig. En af deltagarne deruti lånade af mig ett par pistoler och anmodade mig äfven att biträda vid det stora företaget. Någon synnerlig fara tycktes icke vara dermed förbunden. Likväl gick hela planen om intet genom en deltagares obeslutsamhet, just i det ögonblick då de sammansvurne voro samlade i Beckers värdshus på Norrtullsgatan, för att sätta den i verket. Emellertid hade vestra armén, under anförande af öfverstelöjtnant Adlersparre,
| I:37 |
Ryktet om att något ovanligt förefallit spriddes snart äfven till Karlberg. Anande beskaffenheten deraf, begaf jag mig genast till staden åtföljd af d. v. teol. adjunkten vid krigsakademien Wallin (sedermera erkebiskopen); men vid tullen hindrades vi af en der anstäld borgarvakt att gå vidare. Som posten på min fråga svarade att vakten icke hade skarpladdade gevär, hade det varit lätt att hoppa öfver bommen och komma vidare; men Wallin ville ej lystra till detta förslag. I stället gingo vi genom Sabbatsberg och kommo på en derifrån till Observatorii-planen löpande väg till Drottninggatan o. s. v.
Uppkommen på slottet, mötte jag i drabantsalen general Adlercreutz, då blifven högste befälhafvare, hvilken befalde mig att qvarstanna för att, tillika med några redan samlade officerare, bestrida vaktgöring om den arresterade konungen. Den oväntade, ganska olägliga befallningen måste åtlydas.
Vid indelningen af vaktlagen, hvartdera bestående af 2:ne officerare, fick jag till kamrat löjtnanten vid d. v. finska gardet, Gripenwald. Vår första vakt utmärkte sig genast med retsamma frågor af Gustaf Adolf och opassande, ohyfsade svar af Gripenwald, och slutligen med yttranden och beteenden, som hos den förre visade ej endast slöhet, utan rent af rubbning i förståndet.
Senare på qvällen skulle konungen afföras till Drottningholm. Vagnarna voro redan uppförda och i ordning på Slottsbacken, då underrättelse inlopp att stora folkmassor samlat sig omkring dem, äfvensom i Kyrkbrinken. I stället att med den väpnade styrkan skingra dessa samlingar, befalde general Adlercreutz att 2:ne officerare skulle nedsändas för att med goda ord och lämpliga föreställningar förmå dem att åtskiljas. Ryttmästaren Lagerheim (min kusin) och jag blefvo dertill beordrade.
| I:38 |
Lagerheim var synnerligen passande till detta uppdrag; värre var det för mig, som icke hade hans lediga tunga och lätta öfvertalningsförmåga. Jag valde Kyrkbrinken, vände mig der till åtskilliga välklädda s. k. bättre personer, sade dem och kringstående att konungen var väl bevakad men med skyldig aktning bemött; att han skulle under stark betäckning afföras till Drottningholm; erinrade om de olyckor som kunde uppkomma i fall af hinder från det samlade folkets sida och af behofvet att anlita den väpnade styrkan o. s. v. samt bad dem biträda att med lämpliga uppmaningar förmå massorna att åtskiljas. Detta lyckades också ganska snart; och då en stund derefter tåget skulle ge sig i väg, syntes ingen menniska, hvarken i slottets granskap eller på gatorna. Det lugn och den stillhet som rådde i staden, och der man väl kände hvad som på f. m. sig tilldragit, voro talande bevis på sinnesstämningen, äfven hos de lägre folkklasserna. Inga patruller genomkorsade gatorna; inga utomordentliga bevakningsanstalter voro synbara; blott de vanliga brandvakterna, hvaraf ett par i hörnet af Gustaf Adolfs torg och Fredsgatan förkunnade oss vid förbifarten att klockan slagit 12.
På Drottningholm erhöll Gustaf Adolf sitt rum i paradsängkammaren, der han af 2:ne officerare dag och natt turvis bevakades. Vaktlagen ordnades som förut och några instruktioner meddelades oss af general Silfversparre såsom befälhafvare. Den yttre bevakningen bestreds af en sqvadron kyrassierer och en bataljon af Lifregementets grenadierer.
Vid supéen, eller rättare dejeunéen samma natt väcktes fråga om så väl klädseln under vaktgöringen, som sättet i öfrigt att bemöta den höge fången. I senare afseendet yrkade jag iakttagandet af den vördnadsfulla uppmärksamhet som tillkom hans nyss förut höga samhällsställning och hans nuvarande olycka. Denna åsigt gillades också allmänt och anbefaldes till efterföljd; men min vaktkamrat förklarade, att Gustaf Adolf hade förverkat all rätt till aktning och att han -- Gripenwald -- ämnade derefter rätta sitt förhållande.
Konungens stelhet och taktlöshet gåfvo sedermera flera anledningar till utbrott af Gripenwalds ohöfliga beteende. Vakttimmarne blefvo derigenom ganska obehagliga, desto mer som
| I:39 |
En qväll sedan konungen lagt sig, frågade jag som vanligt, om H. M. hade något att befalla, hvarpå svarades: "Jag har ingenting att befalla, detta tillkommer nu herrarne, jag anhåller blott att de båda ljusen midt för min säng måtte släckas. Öfriga ljus må gerna brinna, äfvensom elden i Spiseln, och herrarne kunna tala ogeneradt, ty jag sofver ganska tungt, och allt tyngre ju mer bekymmer jag har." Afsigten med detta tal var likväl att kunna uppsnappa något af hvad vi skulle säga, ty en stund derefter, då Gripenwald och jag stodo framför elden och helt sakta språkade, kom jag, i anledning af något prasslande bakom oss, att vända mig om, och fick då se konungen stående bakom skärmen, som skyddade honom för eldskenet, med hufvudet utom densamma för att lyssna på oss. Han misstänkte alltid något förrädiskt anslag mot sin person.
En dag hade Gripenwald, till följd af ordres, men på sitt vanliga brutala sätt, visiterat ett stort knyte som kammartjenaren uppburit från de i jordvåningen alldeles obevakade rummen. Högeligen förargad deröfver, tycktes den stackars konungen med ens fått lust att visa sig modig. Han kom nämligen med mycken häftighet emot oss, yttrande några otydliga, osammanhängande meningar och med åtbörder som ville han rycka till sig våra värjor. Försöket vågades väl icke, men tillstymmelser dertill
| I:40 |
När vi sedan anmälde detta obehagliga förhållande, svarade general Silfversparre: "Jag skall snart taga modet af honom", hvarpå han ingick till konungen, och under samtal om ett och annat, frågade om H. M:t ville göra en liten tur genom rummen o. s. v. Detta bifölls, men i vaktrummet utanför sängkammaren, hade under tiden blifvit på ett bord upplagda ett dussin ryttarpistoler, vid anblicken hvaraf konungen studsade, blef likblek i ansigtet och vände åter till sitt rum. Och dock inbillade han sig att vara den andre Karl XII, hade några år förut högtidligen påhängt sig dennes värja och, så utrustad, haft mod att, från ett kyrktorn i Stralsund, beskåda den utanför staden pågående striden.
Snart ledsen vid min roll af fångvaktare, begärde och erhöll jag befrielse derifrån för att återtaga mina vid krigsakademien afbrutna lektioner, och fick således efter åtta dagars frånvaro, återse mitt lugna hem och njuta af den trefnad, som der mötte mig. Denna lycka blef mig ock förunnad under det återstående af året. Sommaren tillbringades på Sundbyholm som vanligt. Vid våra ut- och inflyttningar till landet lemnade mitt lilla fartyg mycken lätthet och beqvämlighet, och inbesparade en kostnad som annars hade blifvit rätt känbar.
Den frihet jag sålunda åtnjöt att under sommaren disponera öfver min tid, var visserligen i hög grad angenäm och i ekonomiskt afseende fördelaktig; men det låg en förödmjukande känsla deri, att i godan ro ligga hemma, under det landets hela krigsmakt var i verksamhet, och kamrater jemte bekanta af alla vapen hade tillfälle att förvärfva erfarenhet och bifall. Det var likväl fråga om att jag skulle blifva adjutant hos generalen, grefve Wachtmeister, vid expeditionen till Rathan. Jag hade t. o. m. hans mer än halfva löfte derom, men detta gjordes om intet, som jag sedan fick veta, af den nye chefen för fortifikationen öfverste Cedergren, hvilken förstått att vinna grefve Wachtmeisters odelade förtroende och, som jag tror, fungerade som chef för hans generalstab. Cedergren hade nämligen -- liksom den tiden hela fortifikationskorpsen -- en synnerlig ovilja mot den nybildade fältmätningskorpsen, hvilken ovilja sedan under riksdagen utbröt i skarpa och för förstnämde korps föga tillfredsställande strider.
| I:41 |
Inom fortifikationskorpsen hade emellertid på chefens, öfverste Cedergrens, föranstaltande, blifvit utarbetad en motion, yrkande fältmätningskorpsens indragning, såsom kostsam och till intet gagnande. Motionen antogs och frambars på riddarhuset af löjtnanten vid korpsen Liljenheim, samt understöddes af från korpsen utgifna flygskrifter, vitnande lika mycket om lumpen ensidighet som obekantskap med det ämne, som deri afhandlades. Fältmätningskorpsen var vid denna tid i saknad af målsman. Chefen, general Tibell, efter revolutionen fallen i onåd hos d. v. mäktige, belastad med hela Gustaf Adolfs syndaregister och aflägsnad på resor utom landet; och de af korpsens officerare, som egde rätt att uppträda i representationen, voro dels frånvarande, dels unga män utan det konventionella anseende som fordrades.
Under sådana förhållanden ansåg jag nödigt att gifva en ledning åt omdömet om båda korpserna och utgaf i sådan afsigt en liten afhandling, kallad: Jemförelse emellan fortifikations- och fältmätningskorpserna, hvilken tilldrog sig någon uppmärksamhet och vann bifall i en tidning.
En kapten Björnstjerna (sedermera general m. m.), som hade på riddarhuset uppträdt till försvar af fältmätningskorpsen, blef derför i en tidning plumpt och dumt anfallen, men angriparen, en officer vid fortifikationskorpsen, som äfven utsatt sitt namn, lät tvinga sig till offentligt erkännande och urskuldande af sitt ohöfviska uppträdande. Ännu fortforo fältmätningskorpsens nitiska vedersakare med sina retsamma anfall i tidningarna, i följd hvaraf inom korpsen beslöts att en allvarlig men lugn, passionsfri vederläggning af deras anfall skulle utarbetas och, med författarens namn utsatt, införas i en tidning. Lefrén, Ekenstam och jag anmodades att hvar för sig uppsätta förslag till en sådan skrifvelse, och då det af mig författade antogs, måste jag, ehuru med mycken bäfvan, för första gången underkasta mig offentligheten.
Obehaget af alla dessa strider, osäkerheten om det öde, som kunde drabba fältmätningskorpsen, äfvensom min ofördelaktiga, placering vid densamma, väckte å nyo hos mig den önskan att erhålla transport derifrån. Jag tillskref i sådant afseende kapten Goes och förnyade mitt förra anbud om ackord, hvilket af honom antogs, hvarjemte han utfäste sig att efter det då pågående mötets slut ingifva sin afskedsansökan.
| I:42 |
Men vår öfverenskommelse blef bekant inom den samlade officerskorpsen och på det sätt tillintetgjord att Goes lät tvinga sig att i tjensten qvarstanna, hvarmed han sedan, mot vederbörandes beräkning, höll ut i 10 år. Skälet till det motstånd jag denna gång mötte, låg deruti -- som man sedermera lät mig veta -- att jag, sedan saken förra gången var i fråga, hade blifvit kapten i korpsen, och i följd deraf, berättigad att blifva den äldste i graden inom regementet.
Detta var det sista försöket att komma ifrån fältmätningskorpsen. Jag ansåg då dess misslyckande som en känbar och svår motgång, men har sedermera efter lugn sjelfpröfning, kommit till motsatt åsigt deraf.
Jag hade låtit trycka och utgaf i början af året (1811) ett arbete under titel: Föreläsningar i fortifikation, hvilket jag under föregående året sammanskrifvit. Ett arbete af denna art är icke annat än ett sammandrag af hvad förut finnes i ämnet utgifvet, och författarens förtjenst ligger blott i uppställningen och ordnandet af de afhandlade ämnena. Men jag hade en synnerlig förskräckelse för trycksvärtan, och hade visst icke kunnat förmås att erkänna detta slags författareskap, om jag icke dertill blifvit uppmuntrad af det bifall som skänktes åt den förutnämda, under riksdagen anonymt utgifna broschyren, rörande fortifikations- och fältmätningskorpserna. Emellertid blef detta opus, i brist på bättre af detta slag, välvilligt mottaget, fick god afsättning och gaf en icke obetydlig tillökning i mina små inkomster.
I sådant afseende, äfvensom för att på något sätt kunna deltaga i fältmätningskorpsens arbeten, från hvilka jag, genom min anställning vid krigsakademien, var aflägsnad, hade jag, föregående året uppgjort en plan till ett kartverk öfver riket, utarbetadt efter de mätningar och rekognosceringar som af fältmätningskorpsen förrättades; såsom prospekt till detta arbete börjades, vid samma tid, en karta öfver Sverige, å hvilken landets vattendelningsryggar och dalsystem förestäldes, och hvarmed skulle följa en topografisk-statistisk beskrifning. Företaget omfattades med mycken välvilja af chefen, general Tibell, som ock beordrade till mitt biträde en officer: löjtnant Södermark, hvilken vid början af året till mig utflyttade. Båda arbetade vi med all möjlig åhåga och flit, så att verket fortgick med stora
| I:43 |
Min sträfvan blef likväl belönad öfver förmodan. Arbetet fick en strykande afgång och lemnade snart ett icke obetydligt öfverskott, sedan förlagskostnaden -- hvilken räntefritt lemnades mig af baron Henning Wrangel -- blifvit betald; och då jag fått deraf lemna ett exemplar till d. v. kronprinsen Karl Johan, blef jag några dagar derefter befordrad till major i armén. Den uppmärksamhet som egnades ofta nämda arbete tillskyndade mig sedermera en vida betydligare fördel. Då vid slutet af året landtbruksakademien inrättades blef jag utnämd till föredragande i dess statistiska afdelning med 300 Rdr Bko i årligt arfvode, dertill föreslagen af akademiens direktör, presidenten friherre Edlercrantz, till följd af den förtjenst han behagade tillägga den kartan åtföljande beskrifningen. Sjelf ansåg jag dem båda endast såsom ett program till ett större tillämnadt kartverk, jemte statistik öfver riket, och tror att mitt anställande vid nyssnämda befattning var mera en följd af min gode morbrors mäktiga förord hos Edlercrantz, än af min egen förtjenst.
Sinnesstämningen bland hrr kamrater var på denna tid ganska obehaglig: i allmänhet nedstämd och slapp, men delvis retlig och trotsande. Det förra en följd af kårens, året förut verkstälda förening under en gemensam chef med fortifikationen; det senare i följd af de förföljelser och sanningslösa beskyllningar som, från de högre kretsarne, städse riktades mot chefen, general Tibell, i sammanhang med den oväntade, antinationella omkastning i politiken som allt framgent varit betecknad med namn af 1812 års politik.
Inom fältmätningskåren (n. m. brigaden) utgjorde general Tibell det egentliga stridsäpplet. Ett parti hade gjort till sin uppgift att öfva sig i smutskastning mot mannen; ett annat gjorde sig en heder af att, enligt öfvertygelse och sanning, vid alla tillfällen öppet uppträda till hans försvar. I spetsen för det förra voro Forsell, adjutant hos kronprinsen, och Whitlock som
| I:44 |
Hvad som lätt kunde förutses inträffade, också: affären framfördes, med tillägg och vanställningar, till högre ort. Ett par dagar derefter blef jag uppkallad till general Adlercreutz, som i häftiga ordalag förehöll mig: trots emot regeringens beslut, indisciplin m. m. d. men som, efter erhållen upplysning om rätta förhållandet, ej allenast ursäktade sig utan äfven i allo gillade mitt tillgörande, men förkunnade mig tillika att jag var befald att genast inställa mig hos h. k. h. kronprinsen att ytterligare stå till rätta. Förgäfves anhöll jag att generalen ville åtaga sig mitt försvar hos prinsen. Han gaf mig blott det råd, att lugnt mottaga stormen och efter dess slut anhålla att få förklara mig. Stormen uteblef icke, men den aflagda förklaringen mottogs välvilligt och syntes för tillfället nöjaktig, men qvarlemnade dock hos den höge herrn ett visst misstroende som af min f. d. gode vän, n. m. bittra motståndare Forsell, underblåstes. Följden deraf uteblef icke heller. Kronprinsen hade någon tid förut genom
| I:45 |
Min sedan förra året vacklande helsa hade blifvit allt mer och mer aftagande. En brunnsdrickning ansågs derför nödig fram på sommaren, och Söderköpings helsokälla förordnades såsom dertill tjenligast. Ännu ett skäl förefans, tyvärr, att pröfva detta helsomedel. Vår lille Karl, 2 1/2 år gammal, hade ej ännu försökt att eftersäga ett enda artikuleradt ord, och säkra spår till hörsel kunde ej heller hos honom förnimmas. Var döfheten en följd af organiskt fel, eller var den tillfällig? Det senare kunde möjligen afhjelpas, och en brunnsdrickning ansågs böra försökas. Snart visade sig dock olyckan i sin rätta skepnad; den var obotlig. Sorgen var djup och bitter, den blef lifstidslång! Jag led till kropp och själ. Ännu återstod mig en bitter pröfning: min intime vän och f. d. kamrat Strålin hade sedan någon tid varit plågad af ett ondt, som ofta påkom under formen af ängslan och själslidande. Han skulle, enligt läkares råd, dricka brunn, och vi hade uppgjort den plan att följas åt till Söderköping. Vår afresa var redan utsatt och jag afvaktade endast den gode vännens ankomst till Stockholm, då i dess ställe ett bref erhölls med underrättelse att han, ämnande sig på jagt, hade vid bössans laddning troligen begått någon oförsigtighet. Skottet hade träffat honom i hjertat!
I den mest nedstämda sinnesförfattning anträdde vi, min hustru och jag med barnen, vår resa, först till Sundbyholm, der vi tillbringade några dager och qvarlemnade tvänne af barnen, och derefter till bestämmelseorten. En obehaglig resa, under ständigt illamående, sinnesoro och dystra aningar.
Min brunnsdrickning blef ej långvarig; den utbyttes efter några dagar mot sjuksängen; det onda tillväxte hastigt och snart visade sig symptomer som bådade en nära förestående upplösning, hvilken ock af tvänne tillkallade läkare med bestämdhet förutsades inträffa inom dygnet. Men en sund fysik och brunnsläkarens doktor Noræi stundliga omsorger åstadkommo en brytning; krisen framkallades genom yttre stillhet och lugn -- men ack! i ett själslidande som jag ännu med fasa erinrar mig. Jag
| I:46 |
Omsider någorlunda befriad från sinnesförvirring, fann jag med förundran doktor Noræus och sköterskan vid min säng, båda vid helsa och lif, och snart derefter infann sig äfven grefve Cronstedt, för hvilken jag bittert beklagade att såväl grefvinnan Cronstedt som min hustru omkommit i den allmänna förstöring som jag olycklige vållat. För att trösta mig och reda mina ännu förvirrade begrepp, hade grefven den godheten att hemta dem båda, ehuru de -- kl. 4 på morgonen -- nyss sökt någon hvila efter en förut hos mig genomvakad natt. Deras ankomst återgaf mig klarhet i begreppet och visshet om att de utståndna skräckscenerna endast varit foster af en sjuk inbillning. Från detta ögonblick var sjukdomen bruten och lifskraften återväckt. Några dagar derefter ansåg läkaren en hemresa både möjlig och nyttig, under vilkor af små dagsresor och åkning i täckt vagn. Grefve Cronstedt hade då den godheten att, med begagnande af min vagn, öfverlåta sin plats i sin egen, och den goda grefvinnan åtog sig obehaget att jemte min hustru under resan vårda den ännu ganska svaga konvalescenten. Första dagsresan till Norrköping, 1 1/2 mil var allt hvad jag förmådde uthärda; men med af rörelsen och sommarluften någorlunda stärkta krafter, hade jag ändtligen, vid slutet af 4:de resdagen, den glädjen att återse det kära efterlängtade hemmet. Tillfrisknandet gick ovanligt fort: Redan den 20 juli, min hustrus namnsdag och vår förlofningsdag (således blott 14 dagar efter den utståndna
| I:47 |
