Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Afresa till Tyskland. Tjenstgöring hos Karl Johan under 1813 års fälttåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt på eller under sina vagnar tillbringa
nätterna. Snart funno likväl de trafikerande för
godt att uppbryta. I staden hade nämligen från de
många stinkande sjukhusen utbredt sig en epedemi som
dagligen och efter få timmars lidande af hufvudvärk
och yrsel skördade en mängd offer.
Under sådana omständigheter var naturligt att jag
och de af mina landsmän som tillfrisknat önskade
aflägsna oss från den pestsmittade staden. Men
ack! ingen af oss hade så mycket per kassa att han
kunde företaga en resa. Vi hade icke på en hel
månad haft kommunikation med armén, kände blott
genom tidningarna hvar den fans. Intet bref från
högqvarteret, än mindre pengar. Ändtligen kom en, på
general Adlercreutz’s befallning, från högqvarteret
afsänd preussisk gendarm, medförande ett stort paket
med adress till mig. Med innerlig glädje fann jag
deruti 5 bref från min goda hustru, åtskilliga från
vänner och bekanta i Stockholm, ett från Peyron med
underrättelse att jag blifvit nämd till riddare af
Svärdsorden och dertill en efterlängtad vexel dragen
på ett af Leipzigs bankirhus. Hvem var nu lycklig
om inte jag! Brefven hemifrån, länge efterlängtade,
voro alla glädjande; jag hade åter tillgång på pengar;
kunde snart få lemna detta numera otrefliga Leipzig
och möjligen få tillfälle att på en kort tid göra
ett besök i det kära hemmet, o. s. v.
Den erhållna vexeln var ej förr realiserad och
beloppet deraf till vederbörande, jemte ett parti
bref, utdeladt, än flera af de svenska officerarne
aftågade, medtagande omkring 200 man konvalescenter
af manskapet. Vi voro då vid slutet af november, och
den 8 eller 10 december var utsatt till min afresa.
Min blessyr började vid denna tid antaga en mera
allvarsam karakter med oroande och plågsamma
känningar. I stället att förut kunna med temlig
lätthet företaga promenader i och utom staden,
kunde jag nu icke utan mycken varsamhet gå öfver
golfvet. Professor v. Döbeln, som under några dagar
oftare än förut hade besökt mig, medförde nu en
preussisk läkare; deras konsultationer och miner
sinsemellan förundrade mig, hvarför jag bad dem säga
rent ut hvad de tänkte och hvad jag hade att rätta
mig efter. Ändtligen och efter några undvikande
svar yttrade Döbeln dessa för mig oförgätliga ord:
"Det är väl möjligt att Ni kan hangla med ännu en tid,
men det är icke troligt."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
