Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Afresa till Tyskland. Tjenstgöring hos Karl Johan under 1813 års fälttåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Samma förklaring af preussaren. När sedermera begge
erkände att deras konst ingenting kunde uträtta
till förbättring, så var mitt beslut snart fattadt:
det nämligen att genast lemna Leipzig och sträfva åt
hemmet, i hopp att lif och krafter skulle räcka till
dess detta efterlängtade mål kunde uppnås. Man uppbjöd
all förmåga för att afråda från detta vågsamma försök,
erinrande om den sena årstiden, de förstörda vägarna,
den outhärdliga skakningen, bristen på nödig omvårdnad
m. m. Men min föresats var oföränderlig. Samma dag
köpte jag en gammal vagn med stolar, af hvilka den ena
förseddes med en kur af vaxduk, till skydd mot regn
och blåst; det var dock högeligen obeqvämt. Två dagar
derefter eller den 6 december lemnade jag Leipzig
åtföljd af en major Dankvart Liljeström, som nu var
återstäld från sin vid stormningen erhållna blessyr,
och af min tillgifne tyske betjent, hvilken icke
ville skiljas ifrån mig så länge jag ännu fans på
tysk botten.
Med stor svårighet förmådde jag i hörjan uthärda
resans besvärligheter och de plågor som, vid
hvarje skakning af vagnen, förorsakades af de små
aflossningarna af refbenen, som gnagde i det öppna
och särdeles ömma såret. Detta oaktadt kände jag mig
med hvar dag bättre; af de våldsamma skakningarne
började de kring hjertat bildade blodskockningarne
fördelas och andningen blifva lättare, och (efter
läkares intygande) var det resan med alla sina
besvär som jag hufvudsakligen hade att tacka för
mitt vederfående. I Lübeck, der h. ex. Adlercreutz
träffades såsom konvalescent efter en svår nervfeber,
tillbringades en vecka rätt angenämt, under afvaktan
på kronprinsens bifall till min ansökning att få
öfverresa till Sverige. Det nödiga bifallet åtföljdes
af en särdeles välkommen och behöflig present af 40
louisd’ors till bestridande af resekostnaderna.
I Lübeck måste jag skiljas vid min treflige reskamrat,
major Liljeström, och ensam anträda resan till
Stralsund. Vägarna, synnerligen genom Mecklenburg,
voro öfver all beskrifning svåra: på somliga ställen
fylda af löst utlagda stora stenar på hvilka man
löpte fara att stjelpa, på andra åter så djupa att,
oaktadt de höga hjulen, vagnsbottnen dock släpade
i smutsen. Omöjligt att framkomma med mindre än 4
hästar för den lilla vagnen hvilken jag sedan vid
hemkomsten körde med en häst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
