Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Potpurri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han undrar själv, om rösten skall lyda honom, den har
aldrig dresserats och ansats, utan sprudlat som ett
ystert källsprång, men det förefaller skalden, att
det glittrande tonstänket förlorat sin friskhet. Han
sitter och ser tankfullt ned på ett auditorium, där
många ögon rundats av dagens dumhet, och där många
sträckta halsar borde knäckas på det att hala tungor
aldrig mera skulle kunna läspa fram lögnen om tredje
Gustavs fjärilshov.
Förströdd knäpper han på strängarna. Det är till
den döde sångarbroderns hustru han skall sjunga
ihop slantar. Men först vill han pröva sig själv
med ett kväde, ett av de gamla, dock intet om Ulla
Vinblad. Hon hade på äldre dagar dykt upp igen i hans
farvatten som en ettrig ragata, så henne skulle
han inte ge någon serenad mera [1]. Nej, nu hade han
det. Om Stockholm i vintertid vill han sjunga. Det
är en epistel, som diktats på hans krigarstråt till
Gythere, där Afrodite lockade.
»Mån’ försilvrar gatan,
bjällrorna klinga, slädtravaren stor
blixtrar med glimmande skor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
