Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Potpurri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»den grannlåten» ska lösas ut, då måtte väl ett rejält
lintyg och ett vagglakan, ja, till och med näsduken
(som hon sett pantsedel på), vara viktigare.
»Inte för mig», svarar Jaquette, »finge jag den
ljusröda kjorteln, skulle jag bre ut den på knäna och
försätta mig tillbaka till den sälla aftonen hos von
Torckens. Bengt och jag älskade varandra vid första
ögnakastet. Hans mor hade utsett mig åt honom.»
»Men Jaquette, är hon rent befängd?» Fru Miller
förefaller allvarligt uppskakad. »Lidner var ju
föräldralös redan som fjortonårig pojke. Och han hade
då hunnit över de tretti, när ni råkades.»
»Visst, kära Albertina, men hans döda mor hade visat
sig för honom, ledande mig vid handen och hon hade
sagt: »Här är den, du skall hava.» – Gud give, det
blev mig beskärt, att få se min Lidner och erfara
hans vilja med mig. Han såg sin mor. Aldrig, aldrig
ser jag honom, hur jag än trängtar.»
Bägge fruarna harkla sig ostentativt. Lidners vilja!
Den hade dränkts i överspänd känslosamhet och finkel,
och hans änka borde sannerligen känt till detta bättre än
någon. Under de få år hon varit hans hustru, hade hon
nödgats uppoffra, umbära, förnedra sig. Ingenting hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
