Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Potpurri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för alltid (så trodde man) uppslukats av denne jätte,
gjorde henne en tid rätt intressant, så mycket mera
som stockholmarna betraktade äldre finska fruntimmer
som pytissor, d. v. s. spåkvinnor. I slutet av
1700-talet hade de stinkande gränderna omkring
Västerlånggatan haft åtskilliga »kaffepytissor»
av finsk härstamning, och det bevarade allmänheten i
betydligt livligare hågkomst, än att den ägt en skald,
som hette Lidner.
När Jaquette alls icke kunde spå, vare sig i händer,
kort eller kaffe, var det ingenting märkvärdigt med
henne, inte ens så mycket som med den »slurvige
John Hall» och andra gatans ryktbarheter, ty hon
var tämligen snyggt klädd. Adelaide lyckades också,
trots sin något besynnerliga gång med alldeles stelt
nedhängande armar och än klampande, än tassande steg,
undgå de pigga gatpojkarnas myggsvärm. År efter år,
dag efter dag vandrade modern och hon till Adolf
Fredriks kyrkogård, än med av hunger skriande inälvor,
än tillfälligt mättade och med någorlunda välförsedd
penningpung, om allmän eller enskild barmhärtighet
ömkat sig över deras nöd.
Varje gång Jaquette Lidner ägde några dalrar,
ställde hon till små kafferep för de få återstående
väninnorna, och hon, som eljest varken kunde förvara
eller spara något, tog ytterst väl reda på det
överblivna bakverket, som omsorgsfullt lades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
