Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En fallen kung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det duger inte att klema med känslor», säger han,
»jag har intet att förebrå mig emot Gustav. Hela
min förmögenhet har jag avstått åt honom. Och jag
har givit honom goda, ärliga råd, som han otacksamt
förkastat. Det är ett oförlåtligt fel av honom att
ej vilja avstå från anspråken på Sveriges tron.»
Han stannar framför det avigvända porträttet, höjer
rösten och ryter: »Jag vill inte ha med skälmar och
odågor att beställa. Min son hör till dessas antal,
när han ej som varje annan hederlig yngling söker
sig en tjänst.»
Somliga dagar ligger översten kvar i sängen,
orörlig och på rygg. Då stönar han oavbrutet som
ansatt av olidliga plågor. Det är minnena, som
värka. Han längtar det förflutna till sig, längtar
efter de kära små barnen och efter det aldrig sedda
barnbarnet, den lilla Alexandrine. Varför hade de
kallat barnet så? Hans ständiga misstänksamhet är på
vakt. Har det skett för att han skulle erinras om sin
ungdoms dårskap, sin Rysslandsresa och sin tilltänkta
förbindelse med furstinnan Alexandra?
Han kunde borra sig in i dylika föreställningar som
om han iklädde sig en sargande tagelskjorta, och ju
ondare såren gjorde, dess oresonligare blev han.
Iver Naijen tassar med allt annat än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
