Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En fallen kung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Naijen följer efter, och översten befaller kort,
pekande på porträttet av prins Gustav:
»Vänd det där rätt. Gå sedan!» – – –
Den ensamme mannen står mitt i det kala rummet och
ser, hur månljuset strömmar över sonens älskliga
ansikte och gör de allvarliga dragen outsägligt
vemodiga, under det att serafimerbandet får förhöjd
glans som om silvertrådar spunnits in i moarésidenet.
Hårdare kramar Gustav Adolf paketet, prässar det
som en mjuk hand mot sitt bultande hjärta, medan han
talar till gossen på väggen.
Han bekänner sin aldrig utplånade kärlek, sina stolta,
till spillror slagna drömmar, sin sönderrivna, en gång
så fasta tro på att sonen skulle fullborda regeringsverket
och göra det dyra fosterlandet, vartill Finland skulle
höra, ärat vida över Europas gränser.
Och honom hade han kunnat få träffa, få höra hans
stämma och spörja honom efter – – – Nej, det
skulle han icke gjort. Hastigt drar han
fram handen ur rockens gömma, och med en instinktiv
rörelse av nyfikenhet, hopp och fruktan lossar han
lacket på paketet, tar av det yttre omslaget.
En svag, nästan odefinierbar blomdoft andas
emot honom från det matt ljusröda silkespapperet.
Den doften är kungen alltför välbekant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
