Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning. Något om aktivitetspedagogikens uppkomst och dess nuvarande läge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 Inledning
samhet? och: vilka medel förfogar han över för att komma
till rätta med denna självverksamhet?
Med ledning av detta begrepp skulle en intresserad forskare
redan nu kunna skriva en aktivitetspedagogikens historia, för
vilken man vore honom synnerligen tacksam. Här avse vi
emellertid endast att bjuda så pass mycket, att läsaren blir klar
över syftet med denna vår framställning. Begreppet
”aktivitetspedagogik” har även begagnats av andra och i samma
mening som här.! Vi skola ge läsaren en noggrann definition
längre fram.?
Redan den spanske humanisten Vives (på 1500-talet) ansåg,
att barnet borde betraktas på annat sätt än som ett objekt för
drill. Senare krävde t. ex. Comenius jämte den konkreta
åskådningen en självständig gärning av barnet samt en tillämpning
av det förvärvade stoffet. Bland filantroperna i Tyskland
företrädde Salzmann självverksamhetens idé och filosofen
Schletermacher spontaniteten. De första tydliga formuleringarna finna
vi hos Pestalozzi, som fordrar ”självständighet genom
självverksamhet”, och hos Fröbel, som i barnets verksamhetsdrift
ser människans säregna, innersta väsen och begåvning. Men
trots dessa och andra förebilder och eggelser synes
masspedagogiken aldrig riktigt ha förstått, vad som låg till grund för
denna uppfattning.
Så blev denna i djupaste mening mänskliga pedagogik
faktiskt upptäckt och glömd på nytt flera gånger om. Märkvärdigt
nog har även Herbart genom sin teori själv varit anledning till
en sådan ödesdiger glömska. Herbarts teori utgick nämligen
från det antagandet, att människosjälen till en början vore ett
oskrivet blad, och att den pedagogiska gärningen väsentligen
bestode däri, att uppfostraren skulle rita sina tecken på detta
blad. Med en dylik uppfattning som bakgrund kom man
självfallet fram till en praktik, där läraren var verksam och barnet
passivt, och där ”metoden” blev den dominerande faktorn.
1 Th. Schwerdt, Neuzeitlicher Unterricht. Paderborn 1933.
K. Nordlund, Om pedagogiska nutidsströmningar i ”Arbetssättet i
folkskolan”, del VII. Stockholm 1929. S. 11: ”Hur den pedagogiska
reformrörelsen än skiftat i dess olikartade yttringar, ett gemensamt
kännetecken förbinder dem alla till en enda: det är här fråga om en
aktivitetens pedagogik.”
2 Se sid. 82.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
