Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning. Något om aktivitetspedagogikens uppkomst och dess nuvarande läge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aktivitetspedagogikens uppkomst 21
är värdefull just i denna stund. Den behandlar nämligen nästan
alla de problem, som ha ställts sedan 1900, och den borde därför
läsas i samband med vårt arbete.
Genom det 30-åriga plöjningsarbetet inom de pedagogiska
tankarnas värld ha vissa principer upptäckts, som torde kunna
bli bärande pelare i ett helt nytt system. Dessa principer äro alla
oumbärliga. Men äro de också tillräckliga? Vi vilja på detta
ställe omnämna principerna, men först längre fram besvara den
här ställda frågan.
Huvudprincipen, den som väsentligen skilde den s. k. ”nya”
pedagogiken från den herbartska, är hänsynstagandet till
barnets spontanitet (Montessori, Decroly). Därmed förstås den
rätt, som man inrymmer åt barnet, att — utan anmodan från
lärarens sida — få yttra sig, fatta beslut och handla. Det
väsentliga momentet i spontanitetspedagogiken är alltså rätten
till denna frihet. Ur hänsynstagandet till spontaniteten
uppstod individualiseringens princip (Montessori, Decroly).
Därmed menar man, att möjlighet skall beredas varje barn att
utveckla sin egenart, att följa den väg som dess eget intresse
utpekar, och att handla på det sätt och i det tempo som det självt
kan. I dessa två principer — spontaniteten och
individualiseringen — är ännu inte tanken på någonting normativt tydligt
uttryckt.
Däremot ha andra rest sådana krav, som ställas från
samhällets eller kulturlivets sida. Gemensamhetsprincipen
(Petersen) fordrar, att elevens sociala drifter uppövas och förädlas
genom samvaro och samarbete med kamrater. Sakens princip
(Montessori, Kerschensteiner, Parkhurst) kan anses som ett
tingens krav på den uppväxande människan. Det är den, som i
sin fulländning håller människan i tukt inför livets normer. De
båda nu nämnda principerna — gemensamhetens och sakens —
komplettera de föregående.
Där en individ spontant gör sin insats så gott han kan,
frambringar värdefulla gärningar samt inordnar sig i samhället på
ett etiskt sätt, där uppstår personligheten.
Personlighetsprincipen (Gaudig) kännetecknas alltså — i motsats till
individualiseringens princip — av ett etiskt inslag. Kulturvärdenas princip
(Parkhurst, Washburne) är i grund och botten den, som vi
redan känna till från gamla tiders skola. Om densamma nämnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
