Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen. Aktivitetspedagogikens teori - 2. Den situationspsykologiska bakgrunden (skollivets organisation)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den situationspsykologiska bakgrunden 59
krav på oss alla, och många gånger måste vi underkasta oss
uppgifter, som vi inte äro roade av men som vi ändå fylla,
emedan det är vår plikt. Ju mera ’vuxna’ vi äro, desto mera
kunna vi se bort från nöjesmomentet och desto mera kan
plikten dominera (detta var innehållet i vårt resonemang, men det
var inte så abstrakt, som det här för korthetens skull blivit).
Slutligen diskuterade vi de fria situationerna, och nu framgick
det ju strax, att valet av verksamhet betingats så gott som ute-
slutande av om den var ’rolig’. Detta sätt att välja —
hänsynstagande endast till nöjet — underkändes nu av barnen,
som kommit underfund med att det var ’vuxnare’, mera moget
att göra vad man borde göra.” — En liknande eggelse gavs
också före huvudprotokoll II. Därefter visade den nästa fria
situationen stora framsteg över hela linjen. "Teckningen avtog till
förmån för nyttigare sysselsättningar; den gick ned från 33 90
till 14 Jo. Planläggningen steg från 71 % till 96 Jo. Trots
detta större allvar gick lustkänslan upp från 71 % till 89 Po;
självkritiken visade större tillfredsställelse — från 68 % till
81 Jo, —; lärarens positiva omdöme steg från 29 % till 67 Po.
Man kan näppeligen tänka sig en starkare verkan av en
lärares fostringsförsök. I det föregående exemplet har hela
klassen på ett indirekt men effektivt sätt fått vad den behövde: en
fingervisning om hur man bör använda friheten.
Där ingen anledning till behandling inför hela klassen
föreligger, förvandlas uppfostringssituationen vanligen bäst till ett
vänligt men djupgående enskilt samtal med enstaka elever. Det
är självklart, att termen ”uppfostringssituation” — liksom
Övriga situationsnamn — inte är känd av barnen utan tjänar
som orienterande begrepp för oss pedagoger. Inför barnen
kunna vi finna på andra lämpliga namn, såsom ”samtal med
läraren” e. dyl. Ett exempel må belysa, hur en dylik fostran kan
ta sig ut i ett konkret fall med något större elever. Fallet är
hämtat ur nr 26:s (= M VII 36 g) material, sammanställt av
läraren till följande berättelse:
Arne — vi kan kalla pojken så — var 13;0 år. Han hade
ett ganska underfundigt sätt. Kortväxt var han. Ett par
brännande ögon brukade titta fram ”under lugg”. Man fick på
något sätt en förnimmelse av att inte fullt ut kunna lita på den
pojken. Så inträffade det här ”fusket”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
