Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen. Aktivitetspedagogikens teori - 2. Den situationspsykologiska bakgrunden (skollivets organisation)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 Aktivitetspedagogikens teor i
bert i Nürnberg, Leipziger Lehrerverein och Wiens skolor). Vi
bestämma oss på grund av en senare följande argumentation
för begreppet ”intresseområde”, samt definiera det provisoriskt
såsom ett sakområde, vilket småningom erövras av barnet. Just
detta ”erövrande” är ett kärnproblem för en aktivitetsbetonad
undervisning. Här lära sig individen och hela klassen att ta itu
med ett problem och att genomföra det med de medel som de
kunna uppbringa. Intresseområdet förberedes genom en
undervisningssituation, då läraren bjuder eggelse och material, för
att möjliggöra optimala individualsituationer för barnen (se
längre fram). Undervisningssituationen inskjutes också — då
så kräves — under arbetet med ett intresseområde för att stärka
pågående försök, bjuda nya synpunkter och förebygga
urspårningar. I alla dessa fall stöder sig läraren på de prestationer
som han redan sett, och bygger vidare på gjorda erfarenheter.
Undervisningssituationen är således den verkligt
organisatoriska gärning,’ genom vilken läraren sammanför barnet och stoffet
och därmed interpolerar (R. Meister) mellan kulturen och den
uppväxande generationen. Undervisningssituationen bestämmes
lika mycket av psykologiska som av sakliga skäl, och dess
former variera i det oändliga. Den kan även — vilket säkerligen
hälsas med tillfredsställelse av den konservativt inställde
pedagogen — ibland följa rent saklogiska synpunkter. Såsom
exempel vilja vi anföra ämnet räkning. Detta torde väl inte
kunna upplösas så fullkomligt, att det står fritt till barnens
uteslutande förfogande, utan saklogiken tvingar här till en
strängare följd. Undervisningssituationerna uppträda då
tätare, eller också måste de ersättas av strängare anvisningar
till autodidaktiskt lärande (t. ex. Washburnes anordning).
Eftersom föreliggande arbete inte avser att vara någon
ämnesdidaktik, måste vi nöja ess med denna antydan. Ett faktum :
bör dock fastslås: lärarens ställning i undervisningssituationen
är klar. Han spelar en roll, som barnet mycket väl förstår,
och som det även önskar. Det tycks tänka så (vi variera här
ett yttrande, som förekommer i K. Falks material):
”Magistern är ju den som vet, alltså är han skyldig att tala om det
för oss, och skaffa oss så mycket böcker och annat, som vi
behöver”. I en väl disciplinerad aktivitetspedagogisk under-
1 O. Scheibner kallar läraren ”organisatör av barnets verksamhet”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
