Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen. Aktivitetspedagogikens teori - 3. Aktivitetspedagogikens framtid - A. Den syntetiska aktivitetspedagogiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 Aktivitetspedagogikens teori
försök att genomtänka en dylik, och vi ha i vår egen praktik
arbetat efter denna syntes.t Våra medarbetare ha sedan
genom sin egen undervisning verifierat densamma. — En syntes
är emellertid inte enbart en summa av termer, utan fastmer en
sammansmältning av de givna delenheterna till en högre enhet,
vilken omfattar dem alla, men i sig själv är något nytt. Det
är alltså här inte längre fråga om att betrakta de enstaka
principerna såsom absoluta; pedagogen måste få en klar blick för
dessa principers inbördes förhållande.
Vilka teorier man än må uppställa, står dock det enkla
faktum fast, att all uppfostran utgör en kontakt mellan två
parter, en äldre (läraren) och en yngre (barnet). Den förre
inriktar sig på den senare och vill hjälpa honom att nå en
högre grad av mänsklig fullkomlighet, än han till äventyrs
redan innehar. Barnet utgör för uppfostraren en individ av
hans egen art, men givetvis åtskilligt mindre utvecklad och
därför i behov av en viss hjälp. Men innan en uppfostrare
kan vidtaga någon effektiv hjälpåtgärd, måste han lära känna
var denna hjälp rätteligen bör sätta in. Detta leder till dels
en medveten undersökning av elevens egenart, dels ett sökande
efter lämpliga medel för att befrämja just hans utveckling. Vi
tala alltså om individualiseringens princip, när vi önska ge ett
barn just den fostran, som detta speciella barn behöver.
Här ansluter sig en ny reflexion. För att kunna förstå ett
barns egenart, måste man lära känna det i situationer, där det
om möjligt är opåverkat; man måste alltså inrymma åt
individen ett visst svängrum — ”frihet” — för att överhuvudtaget
få se hans spontana handlingar.? Spontanitetsprincipen är alltså
ingenting annat än hänsynstagande till elevens beteende under
frihet, låt oss säga det omedelbart: till hans aktivitet. I
tillämpningen av dessa två principer — spontanitetens och
individualiseringens principer — uppenbarar sig pedagogens
inställning till uppfostrareplikten.
Men läraren representerar också den äldre generationen och
påverkas från detta håll. Han känner från sitt eget liv och
människosläktets tusenåriga erfarenheter en sakens eller nor-
1 Denna praktik skildras utförligt i E. Sch., del 2.
2 Jfr S. Lönborg, Olika bildningsideal, Göteborgs Högre Samskolas
Minnesskrift 1901—1911. Göteborg 1911. Sid. 15.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
