Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen. Aktivitetspedagogikens teori - 3. Aktivitetspedagogikens framtid - A. Den syntetiska aktivitetspedagogiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aktivitetspedagogikens framtid 77
mens princip, som håller människan i tukt inför det objektiva.
Och likaså vet han, att ingen varelse kan stå ensam i livet,
eftersom man födes till samhällsgemenskap. Sakens princip
och gemenskapsprincipen bilda liksom den andra polen i
uppfostran. Uppfostringstiden tycks vara den biologiskt tillmätta
tid, under vilken individen lär att inställa sig med avseende
på detta objektiva. För denna inställning behöver han just den
ovannämnda friheten, ty den möjliggör för eleven mångfaldiga
försök och egen korrigering av dessa, kort sagt —
erfarenhetens framväxande. Här fostrar i viss mån livet sig självt.
Pedagogens gärning under denna tid kan inte vara något annat
än — hjälp. Den vardande människan uppenbarar genom
detta sökande sitt eget släktes eviga aning om och längtan efter
sanning och godhet. (”Vad är sanning?” — ”Vad är det
goda?” — Svaren på dylika frågor åligger det filosofin och
världsreligionerna att söka ge. Här kunna vi näppeligen inlåta
oss på att i en formel sammanfatta något svar. Emellertid vilja
vi längre fram peka på några av aktivitetspedagogikens
chanser att på sitt sätt stödja filosofin.) —
När en individ åstadkommer värdefulla prestationer samt
på ett etiskt sätt inordnar sig i samhälleligheten, uppstår
personligheten. Denna kännetecknas alltså av den etiska prägel,
som den själv ger sig. En människa, som inte skaffat sig ett
rättesnöre för sitt livs arbete och sociala beteende, förtjänar
inte namnet ”personlighet”. Personligheter kunna inte ”danas”
utifrån; de utvecklas inifrån i den mån de uppfostra sig själva.
Pedagogens gärning består i — hjälp till självhjälp, ty det
avgörande momentet ligger dock i sista hand hos eleven själv.
Man skulle egentligen redan med stöd av de hittills
uppräknade fyra principerna kunna förklara uppfostrans problem. Det
gäller alltså att låta ett barn i full frihet upptäcka meningen
med denna frihet, och på så sätt fostra sig självt till en
personlighet. Personlighetsprincipen hjälper pedagogen att förstå
uppfostrans närmaste mål. De två följande principerna,
hänsynstagandet till kulturvärdena och till bildningens enhet,
komplettera varandra och stå i närmaste relation till
personlighetens utformande. Kulturvärdenas princip innebär den äldre
generationens strävan att lämna sitt andliga arv åt den yngre.
Här uppenbarar sig uppfostrarens gärning som en genomtänkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
