Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen. Aktivitetspedagogikens teori - 3. Aktivitetspedagogikens framtid - C. Den syntetiska aktivitetspedagogikens framtid i Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 Aktivitetspedagogikens teori
huvudtaget kan främjas genom dylika färdiga
”arbetsuppgifter”. Det skall inte förnekas att så kan vara förhållandet, men
läraren bör också vara fullt medveten om de psykologiska
vanskligheter som uppstå, när han skall ”ge” sådana uppgifter
åt barnen. Om nämligen en och samma uppgift ges åt alla elever
samtidigt, utlöser denna uppgift faktiskt lika många reaktioner
och prestationer, som det finns elever. (Den kan ha intresserat
den ene mycket, den andre mindre; den kan ha lösts bra av
somliga, men förfuskats av andra etc.) I ett dylikt fall är
tydligen begreppet ”individualisering” icke på sin plats,
eftersom ju ingenting åtgjorts för att tillgodose de olika
individernas egenart. Däremot passar termen utmärkt från och med det
ögonblick, då uppgifterna inte längre äro lika för alla, utan
varieras och fördelas i avsikt att tillgodose de olika
elevindividualiteternas 1) egenart och 2) behov. Det är av vikt att
klart hålla isär de två sistnämnda faktorerna. — 1) Egenart
betyder väsensform. Ex.: Den som förser ett barn med
uppgifter, som motsvara dess speciella begåvning och läggning,
utvecklar individens väsensform. Detta kan vara lämpligt
— ibland. 2) Behov avser två motsatta moment: a) behov i
subjektiv mening, och b) behov såsom objektiv konstatering
av en brist. Ex. a) Ett barn visar tydlig önskan att fördjupa
sig i ett avsnitt i historien. Om detta (subjektiva) behov
tillgodoses genom en uppgift, har något åtgjorts för att befrämja
detta barns individualitet. — b) Ett annat barn ser inte sina
luckor t. ex. i räkning; det begär heller inga uppgifter för att
förkovra sig. Om den psykologiskt seende läraren här
erbjuder den passande uppgiften, ”därför att barnet behöver den”,
så har han därmed vidtagit en ”individualiserande” pedagogisk
åtgärd, men av annan art.
Ovan ha tre olika sätt att ”individualisera” — med olika
förutsättningar och syften — påvisats. Vi veta, att de svenska
pedagogerna mer eller mindre intuitivt känna till och
praktisera dem, och att de även ”individualisera” uppgifterna på
annat sätt, t. ex. genom att låta eleverna arbeta var. och en i
sitt eget tempo. Men om de så göra, kommer detta att medföra
sina bestämda konsekvenser, De ha nämligen därmed redan
— ehuru kanske omedvetet — överskridit den osynliga tröskeln
till en aktivitetspedagogik, där hänsynen till stoffet i någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
