Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen. Två psykologiska undersökningar i den pedagogiska situationen - 1. Individualsituationen och dess utgestalande. Av Elsa Köhler - E. Vägledning för ett försök att komma in på ett induktivt aktivitetspedagogiskt arbetssätt - a) Normalklasser och extraklasser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aktivitetspedagogiskt arbetssätt 151
mera ges en entydig uppgift, som alla böra utföra. I många av
serierna blevo därför just dessa försök ett krismoment: barnen,
som hade börjat vänja sig vid valsituationen, kände sig
besvikna över den förlorade friheten. Nummer 6 (= "+ M IV 17
g) skriver i sin pedagogiska förberedelse: ”De voro till en
början inte hågade att skriva uppsats. De tyckte att det inte
var mycket bevänt med friheten under den fria halvtimmen
numera. Dessa invändningar förstummades dock, då de fingo
höra, att det var fråga om räven. (Det var Erik och Henning,
som protesterade mest; medvetet eller omedvetet fullföljdes
protesten i deras prestationer.)” Vid lektionens slut yttrar läraren
följande: ”Arbetet i klassen var intensivt och synbarligen
glädjebetonat. Uppsatserna voro genomgående bättre än jag väntat,
och det goda resultatet får nog till inte ringa del tillskrivas
grupparbetet”. — Ehuru detta exempel är taget ur
hjälpskollärarnas protokollmaterial, visar det dock ett mycket
karakteristiskt drag för seriernas första situation med påbjuden
uppgift. (Jämför också monografin nummer 18 sid. 134.) Det
psykologiska problem, som här bör genomtänkas, är följande: vari
ligger friheten, och vad betyder den för uppgiften? Eftersom
barnen vänta sig en valsituation, bevisa de, att de redan äro
inställda på denna, och att de kanske redan i förväg planerat
för den. Äter är det gruppbildningen, som spelar den
avgörande rollen. Väljer man uppgiften så, att den lockar till
samarbete, såsom i det nyssnämnda fallet, så har man chanser att
få se en utveckling av elevernas hållning. Framstegen visa sig
i större social livlighet (i det föreliggande fallet steg
socialiteten från 60 % i h:IV till 86 Jo i h:V och i parallellförsöket
h: VI till 100 %) samt — och detta är intressant — större
urskillningsförmåga. Barnen uppsöka nämligen den som kan
hjälpa dem bäst, och så upptäcka de klassens specialister, hos vilka
de ibland kunna stå i kö. (Här bör kanske påpekas, att just
uppsatsskrivning inte lämpar sig särdeles väl för samarbete,
åtminstone i de högre klasserna. Där betraktas med rätta
uppsatsen som en personlig angelägenhet.)
Problemet ”uppgift” är sålunda något som inte lätt kan
generaliseras; det måste lämnas åt varje lärare att lösas efter hans
eget omdöme. Med hänsyn till barnets åldersstadium och
kunskapsnivå borde för denna och den följande situationen sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
