Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen. Två psykologiska undersökningar i den pedagogiska situationen - 2. Ett försök till social fostran av en klass. Av Karl Falk - II. Fastare organisation - Grupparbete contra klassundervisning. En jämförelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 Ett försök till social fostran
hålla den rest, som utgör ”det objektiva svaret”. Men alla
dessa storheter äro väl praktiskt taget omöjliga att bestämma.
I detta fall vågar man inte avgöra i vilken utsträckning
nyfikenheten, friheten etc. spelat in. Men man torde utan tvekan
våga påstå, att de inte skulle ha varit i stånd att under hela
två läsår vidmakthålla pojkarnas intresse för arbetssättet.
Tänka vi närmare efter, blir det också klart, att ett arbetssätt,
som bygger på barnens egna initiativ har de största
förutsättningarna att väcka och underhålla intresset. Det är något
annat att lösa en uppgift, som vi själva ålagt oss än att syssla
uteslutande med sådana, som andra pålagt oss. Den självvalda
uppgiften har dessutom större möjligheter att väcka
ansvarskänslan. Det egna initiativet och det personliga ansvaret inför
den självtagna uppgiften — dessa två faktorer, som få tillfälle
att träda i verksamhet blott i det fria skolarbetet — ha gjort,
att man, som den nyss citerade pojken uttryckte det, arbetade
”med lust och fröjd”, och arbetsglädjen är en betydande post
att föra på det fria arbetets inkomstsida. Med detta vill jag
inte ha sagt, att inte andra arbetssätt väcka barnens intresse.
Den lärare, som själv är intresserad, kan väcka elevernas
intresse under snart sagt vilka omständigheter som helst. Men
jag har i detta speciella fall varit i tillfälle att konstatera, att
intresset för ”det fria arbetet” var mycket starkare än för det
arbetssätt, som vi dessförinnan tillämpade. Och så våga vi väl
anta, att detta levande intresse skulle skänka dem ”fasta
kunskaper”.
Svaret på den andra frågan — vilket arbetssätt är mest
fostrande? — ligger närmare till hands. Vid det fria arbetet finna
barnen, att samarbetet förutsätter hänsynstagande till
kamrater. Reglerna för gemenskapslivet växa fram eftersom de
behövas; de äro sociologiskt och psykologiskt betingade, alltså
värdefulla och komma sålunda att respekteras. Samarbetet för
in flera uppfostringsmoment, som ligga utom räckhåll vid
klassundervisningen. Barnet kommer under fund med att det
självt har fördel av att vara hjälpsamt, visa hänsyn o. s. v. Allt
detta praktiska inlevande skänker en värdefull social
inställning och förädlar karaktären, den innebär — med andra ord —
just det, som man menar med uppfostran. Genom alla dessa
upplevelser lär sig barnet också att frivilligt underordna sig
plikten, att, som en förut citerad pojke skrev, ”inte bara göra
det som är roligt, utan också det som är tråkigt”.
Ju mera skolarbetet närmar sig en strikt
”klassundervisning”, desto mera ensidigt riktas barnens uppmärksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
