Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen. Två psykologiska undersökningar i den pedagogiska situationen - 2. Ett försök till social fostran av en klass. Av Karl Falk - III. Sammanfattning, kritik och råd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sammanfattning, kritik och råd 213
kräva längre tid, om läraren inte söker fostra dem, och det
föreligger alltför stor risk att ”utvecklingen” kan ske i en riktning,
som inte är önskvärd.
Eleverna böra taga aktiv del i att upprätthålla ordning. Det
är mycket lämpligt att allra först göra ett försök med
fullständig och oreglerad frihet. Att barn som inte förut haft tillfälle
att träna sig i självdisciplin komma att misslyckas, vet läraren
på förhand. Efter en kort stund avblåser han ”friheten” och
diskuterar problemet frihet och disciplin med eleverna. (Var
Ni nöjda med ”ordningen” nyss? Vad var det då för fel?
0. s. v.) Så går det upp för klassen, att man aldrig kan erhålla
”frihet” i den meningen, att man får göra precis vad som faller
en in, utan man måste ta hänsyn till andra. Man enas om vissa
regler. Genom fortsatt fostran hjälper läraren dem att
fullkomna samarbetet och att förbättra prestationerna (han
observerar ju åtskilligt, som behöver förbättras; vid lämpligt tillfälle
samtalar han med eleverna om den saken, och sedan följer han
uppmärksamt utvecklingen för att kontrollera, att den går i
önskad riktning). Eleverna få dock ha initiativet —
åtminstone skola de tro, att de ha det. Naturligtvis stå barnen lite
handfallna i början inför det fria arbetets villkor och krav.
Söker läraren då att genom diktatoriska åtgärder pressa fram
”resultat”, motarbetar han sig själv och berövar eleven
initiativets och upptäckandets glädje. Dylika ingrepp få väl sällan
åsyftad verkan. Ibland finner man efteråt, att lösningen skulle
ha blivit riktigare, om man låtit bli att löpa utvecklingen i
förväg. Endast då barnen stå tveksamma och vädjande, bör
läraren ge ”utvecklingshjälp”. Elevernas självtillit växer och
deras lust att gå vidare vidmakthålles, om de känna, att de på
”egen hand” kunna nå goda resultat.
I varje klass finnas vanligen flera barn, som inte kunna
åstadkomma något på egen hand — eller i varje fall blir
resultatet för dåligt såväl kvalitativt som kvantitativt. Dessa
elever behöva lärarens särskilda hjälp. Under det fria arbetet
och uppmuntrade av tilltagsnare kamraters exempel komma
några av dessa elever möjligen att med tiden bliva mera
självständiga, men ibland råkar man på sådana, som aldrig lära sig
att arbeta fritt — ja kanske inte ens att arbeta ordentligt under
ledning! E. Köhler har hänfört sådana elever till en typ, som
hon kallat ”den oordnade”. För sådana fall blir lärarens
uppgift att taga eleven under sin direkta ledning och detta även
i detaljer, i den mån elevens klena utveckling kräver det.
Tyvärr är det inte blott de obegåvade, som kunna bli efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
