Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Ur aktivitetspedagogikens praktik - 1. Årsredogörelser - A. Årsredogörelser över skollivets hela organisation (typ B) - c) Klass IV. Av Ester Hermansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skollivets hela organisation 261
Värmlands skogar och exporteras över Göteborg. En dag gå
vi till hamnen, ”Oh, fröken, här finns pappersmassa! Flera
vagnar fulla!!”
Barnen, ja, mina 26 elever, som inom en månad hade ökat till
30. Det var ju de, som stodo i mittpunkten av mitt intresse
och från första stund måste jag säga mig, att det inte var
någon lätthanterlig klass jag fått att göra med. Lyckligtvis
fanns det ibland dem en del lugna, harmoniska barn (vilket
inte betydde att de voro slätstrukna utan utpräglade små
individer), men flertalet föreföll att ha svårt att finna sig till
rätta i tillvaron. De visade det på olika sätt: två hade starka
hysteriska reaktioner, tre voro nattvätare, tumsugning och
nagelbitning voro mycket vanliga. En, två år äldre än de övriga,
har genom hela sin skoltid varit vad man populärt kallar
problembarn. Hon var notoriskt orolig och sökte på allt sätt dra
uppmärksamheten till sig genom att väsnas. Hon står numera
under psykiatrisk behandling, något som hon visat sig vara i
stort behov av.
Det fanns alltså i klassen många barn, som hade det svårt.
Jag har ännu inte vågat mig på att samla barnens föräldrar
till något föräldramöte, men har ändå under årets lopp blivit
bekant med de flesta. En del ha uppsökt mig i skolan i olika
angelägenheter och en svår påssjukeepidemi, som hemsökte
klassen, gav mig anledning att besöka konvalescenterna i deras
hem och på så sätt lära känna föräldrarna. Jag har erfarit
mycket om långvariga sjukdomar och bedrövliga
bostadsförhållanden och annat, som förbittrar den mänskliga tillvaron.
Nio av barnen hade ingen mamma att vara tillsammans med.
Dit räknar jag då barnhemsbarnen. I den skola, där jag
tjänstgör, gå barn från Göteborgs stads barnhem. De ha av
barnavårdsnämnden för längre eller kortare tid omhändertagits och
placerats på barnhemmet. Det är i allmänhet inga lyckliga och
harmoniska barn!
Denna klass skulle alltså försöka samarbeta. Den första lilla
ansatsen var ju gjord i och med den frivilliga placeringen.
Men ”den bästa vännen”, som man satt sig tillsammans med,
var inte alltid en bra arbetskamrat. Det fick erfarenheten visa.
Jag uppmanade inte direkt till grupparbete de första dagarna
och för barnen var detta ett okänt begrepp. Men när jag gick
omkring och såg på deras arbeten och hjälpte dem litet, sade
jag t. ex.: ”Se, Majken har ett sådant fint genomskuret nypon.
Skulle ni inte kunna rita av det båda två och hjälpas åt att
göra en stor och tydlig bild?” Men det gick mycket trögt den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
