Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Ur aktivitetspedagogikens praktik - 1. Årsredogörelser - A. Årsredogörelser över skollivets hela organisation (typ B) - c) Klass IV. Av Ester Hermansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264 Ärsredogörelser
ensam, endast presterat en bråkdel av vad hon med gruppens
hjälp åstadkommit. En dag, den 14 febr., under en
historiearbetstimme, var Siv sjuk. Gruppen ”Enigheten” arbetade för
högtryck. Senare kom Greta med blossande kinder och visade
mig allt vad hon tagit reda på om till vilken välsignelse freden
varit för Sverige under Sten Sture d. ä:s tid. ”Fint”, sade jag.
”Fröken”, sade Greta, ”jag arbetar mycket bättre och hinner
mycket mer, när inte Siv är här.” — ”Det tror jag säkert, men
du kanske lär dig en del på att hjälpa henne också?” — ”Ja,
jag vill gärna hjälpa henne, men det går långsammare.” Ett
ögonblick kände jag självförebråelser. Hindrade jag Greta i
och med att hon var gruppledare? Men så tänkte jag på, hur
bennes små divalater och lust att ensam dominera vid
höstterminens början nu hade ersatts av ansvarskänslan för gruppen;
jag tror inte att hon förlorat på bytet. Inte heller tror jag att
hon lärde sig mindre. Men hon fick kanske arbeta litet mera
hemma, än vad hon annars behövt.
Detta om den permanenta gruppen. I alla övriga fall ha
grupperna med fyra stycken medlemmar haft svårt att hålla
samman. I början försökte de det verkligen, valde ny
gruppledare, när den första inte höll måttet. Men samarbetet och
ibland också enigheten var det dåligt med, och så brusto flera
fyra-grupper mitt itu och man arbetade två och två. I en del
fall var det tre, som höllo tillsammans, medan den fjärde sökte
sig en ny kamrat. Omflyttningar inom grupperna förekommo
mycket tätt under den första tiden, sedan mera sparsamt. Under
vårterminen blevo grupperna alltmer konstanta och vid
terminens slut var det flera barn, som anförtrodde mig, att de
ämnade hålla ihop med sin kamrat nästa termin också. ”För vi
arbetar så bra ihop.” Jag gläder mig mycket åt denna alltmer
tilltagande enighet och förmåga att samarbeta, som jag den
första tiden så bittert saknade. Det var inte en klass jag hade
att göra med då, utan en mängd små individer, som inte hade
mycken tanke på att ta hänsyn till varandra. Ofta hände det,
att någon vid arbetets början kom fram för att skvallra på en
kamrat, som hon varit oense med under rasten. ”Vänta tills
klassen är samlad, så att alla får höra, vad du har att säga”,
var mitt stående svar. Så fick den ”förfördelade” framlägga sin
sak för klassen och omedelbart därefter fick motparten ordet
för att försvara sig. Sedan vädjade jag till klassen att döma,
vilket den i allmänhet gjorde bra. Ibland kunde livliga
diskussioner utspinna sig, men ofta hördes bara ett föraktfullt:
. ”Asch, en sån struntsak! Det var väl ingenting att bråka om!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
