Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Ur aktivitetspedagogikens praktik - 1. Årsredogörelser - A. Årsredogörelser över skollivets hela organisation (typ B) - c) Klass IV. Av Ester Hermansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272 Ärsredogörelser
kommer nu från klassen. Fem barn sitta på huk omkring den
obefintliga grytan och äta mat, som ”husmodern” noga
beskriver, då hon serverar den. Jag är den med förhållandena
obekante främlingen, som frågar om allt, rynkar på näsan åt saltet
i kaffet o. s. v. En flicka ägnar hela sin uppmärksamhet åt
hundarna, som hon beskriver, klappar och nödvändigt skall ha
mat till ur grytan. Sedan fångas det renar, kalvarna märkas
och korna mjölkas och sist lekes det lappskola med Ossian
Elgströms teckningar som utgångspunkt. Dagens lektioner äro slut,
men barnen göra ingen min av att vilja lämna lappskolan.
”Barn små, nu måste vi sluta. Ni får fortsätta hemma. Skriv,
rita och lek, så skall jag berätta litet i morgon om lapparna.”
Jag är rädd, att många pedagoger djupt ogilla mitt
lättsinniga sätt att behandla lärostoffet ”lapparna”, och jag vill
därför nämna, att jag förr hållit metodiska, ordentligt disponerade
lektioner över detta ämne. Men aldrig ha vi haft så trevligt,
barnen och jag, som nu under ”lapparnas dag”. Och att det
också på detta sätt fastnade en hel del kunskaper fick jag
bevis på en liten tid efteråt, då vi varit och sett på en skolfilm om
lapparna. Barnen visade sig vara fullt hemmastadda med vad
de sågo på filmen och pratade ”sakligt” om den efteråt.
Våra enkla dramatiska försök försatte barnen i festlig
stämning, men jag hoppas och tror, att de också främjade känslan
av samhörighet kamraterna emellan. Jag sökte ordna så, att
också de försagda och tillbakadragna fingo tillfälle att på något
sätt göra sig gällande. Att öka gemenskapskänslan, dit syftade
också de små enkla fester, som lyste upp vårt skolarbete.
Den förut omnämnda lördagstimmen döptes om till
samlingstimme och fick alltid utgöra avslutning på veckans arbete.
Barnen valde varje vecka en ”programchef”, som mottog
anmälan från dem, som ville medverka och ordnade programmet.
Man sjöng, deklamerade, berättade sagor eller egna
upplevelser och uppförde någon gång ett skådespel.
Det hade inte gått många dagar på höstterminen, då jag en
morgon möttes av ett meddelande, framfört i förväntansfull
ton: ”Fröken, idag är det Ingas födelsedag!” — ”Nej, vad
säger ni! Hur skall vi fira henne?” Ceremonielet för
födelsedagsfirning blev efter ett par försök detta: festföremålet
pryddes med en blomma (under vintern en eternell), fick placera sig
på katederplatsen och bestämma, vilken sång klassen skulle
sjunga till hennes ära. Sedan hurrades det för
födelsedagsbarnet och så öppnades den på väggen uppsatta pappkartong, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
