Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Ur aktivitetspedagogikens praktik - 1. Årsredogörelser - A. Årsredogörelser över skollivets hela organisation (typ B) - c) Klass IV. Av Ester Hermansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skollivets hela organisation 277
pen med Nyköpingshus, och ”riddartiden” blev vår första
utgångspunkt för historiearbetet. Den gav upphov till många
givande kulturhistoriska skildringar, förde oss tillbaka till
Birger Jarls och Magnus Ladulås fridslagar och fram till den
unge riddaren Ulv Gudmarson. Där fingo vi ett annat tema att
anknyta till, som intresserade barnen om möjligt ännu mer,
nämligen ”Birgitta och klosterväsendet”. Ätminstone flickor äro
gränslöst vetgiriga, när det gäller att få reda på, hur
människorna levde sitt liv i kloster, på de stora jorddrottarnas gårdar
och i allmogehemmen, hur de färdades från bygd till bygd och i
främmande land, hur hjälplösa de voro inför svåra hemsökelser
såsom digerdöden o. s. v. Men det var inte heller svårt att få
dem med inför nästa intresseområde, som vi kallade: ”hur
svenskarna kämpat för att få vara ett fritt folk.” Vi knöto vid
där vi slutat med riddartiden, nämligen vid den veke riddaren
Magnus Erikssons avsättning. Vi talade om danskarnas
herravälde i Sverige och vårt Engelbrektintresse stimulerades av
tidningarna, som började skriva om Engelbrektsjubiléet och
riksdagens 300-årsminne. Sturarnas tid förde över till
berättelserna om den unge Gustav Vasa och till år 1523. Sverige
var fritt! Våra sista intresseområden hette: ”Gustav Vasa
regerar”, ”tre olika bröder”, ”hur svenskarna levde på 1500-talet”
och slutligen ”svenskarna vill förbli lutheraner”.
Egentligen hade jag anslagit fredagarna till historiearbete,
men vi fingo ta till att sträckarbeta också ibland, när det var
så spännande, att vi inte kunde vänta med fortsättningen till
nästa fredag.
Till sist några ord om teckningen. Jag antydde i början, att
mina barn i ett avseende voro mycket besynnerliga: de hade
fått för sig, att de inte kunde rita. Det var lätt konstaterat,
att endast en enda hade vad man kallar ”anlag” för teckning,
men värre än brist på ”anlag” var, att de saknade lust att
använda sig av teckningen som uttrycksmedel, att de inte alls
hade kvar den glädje att rita för ritandets egen skull, som
finns hos varje liten unge, innan hon börjar skolan. Kunde
jag bara ge dem den lusten tillbaka! Kursplanen ställde en
timme i veckan till vårt förfogande för teckning. Det gällde
att inte vara naiv och tro på snabba resultat. Jag försökte med
olika arbetsmaterial, och efter flera misslyckade försök tog jag
till modelleringslera. Det blev en glad timme! Barnen grepo
med förtjusning sina lerklumpar, här fanns ingen tvekan, inget
”jag kan inte”. De svagast utrustade satte sig att baka, andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
