Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Ur aktivitetspedagogikens praktik - 1. Årsredogörelser - A. Årsredogörelser över skollivets hela organisation (typ B) - c) Klass IV. Av Ester Hermansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 Årsredogörelser
gjorde möbler, husgeråd, några få vågade sig på att göra
människor. Allt blev ytterst primitivt, jag tror knappast någon
skulle gissat, att dessa föremål åstadkommits av såpass stora
barn som 10-åringar. Tre teckningstimmar ägnade vi åt
modellering; sedan återvände vi till teckningen. Man tror ju vad
man gärna vill tro, och nog tror jag, att modelleringen hjälpte.
Mina barn ritade snart av hjärtans lust och bådo mig i många
fall inte ens om uppslag till motiv. En bit vägg i skolsalen
användes för utställning av teckningar. Det är ytterst tillfälliga
utställningar; ingenting får sitta kvar på våra väggar så länge,
att vi inte se det av idel vana. På denna vägg satte jag som
överskrift Höst, Höststorm, Det snöar, Vinter, Jul o. s. v.
allteftersom terminen skred framåt. Där fanns alltså uppslag till
motiv för dem, som önskade använda sig av dem. Bland de
arbetande barnen gick jag omkring, berömde varje litet
framsteg och sökte med frågor eller råd hjälpa dem, som fastnat
för någon svårighet. Teckningarna numrerades senare, och när
ett barn hade tio teckningar färdiga, sattes dessa upp i
ordningsföljd. Gemensamt beskådade vi nu teckningarna. Om
vederbörande tillät det, fingo också kamraterna deltaga i
granskningen. Vi påpekade vad som var bra, och min fråga var alltid:
”Vad tycker du att du lärt dig göra bättre från n:r 1 till n:r
10?” Det var inte alltid de kunde uttala detta klart, men kanske
väckte frågan hos dem en strävan att söka göra varje teckning
en liten smula bättre än den föregående. Några eleganta
arbeten hade de aldrig att visa upp, men två saker hoppas jag
teckningen gav dem: arbetsglädje och hjälp till egen utveckling.
Utvecklingshjälp och hjälp till att så småningom kunna
inordna sig som medlemmar i ett samhälle — det är, vad jag
under det gångna året sökt ge de barn, jag fått mig
anförtrodda. Det är också min tro och förhoppning, att det
arbetssätt jag därvid tillämpat inte givit barnen mindre kunskaper
än en mera traditionell undervisningsmetod skulle gjort. Som
jag i början antydde, har jag haft en skara ytterst olikartade
barn att arbeta med. Ett är mer än normalbegåvat, ungefär
tio äro, efter den erfarenhet jag har från föregående klasser,
extraklassbarn, och hjälpklassföreståndaren har efter
intelligensprövning förklarat, att två borde ha placerats i hjälpklass.
Därtill kommer, att den förut nämnda påssjukeepidemien
orsakat närmare 500 frånvarodagar på grund av sjukdom under
läsåret. Under sådana förhållanden tvivlar jag på, att jag med
vanlig klassundervisning kunnat nå ett såpass tillfredsställande
resultat, som jag trots allt gjorde, då varje barn fick arbeta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
