Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Ur aktivitetspedagogikens praktik - 2. Redogörelser över utförda intresseområden - A. Ett intresseområde utfört av tre olika lärare över samma tema: "Flyttfåglarna" - Försök III. Av Elsa Skäringer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*”FILy tif å gla r na” 345
mot alla okynniga pojkar, som inte kan låta bona vara i fred.
Stor var glädjen den dagen vi kunde släppa ut sparvungen vi
hittat halvt ihjälslagen nedanför boet. Vi hade haft honom i
klassrummet och pysslat om honom på bästa sätt, och en
vacker dag var han färdig att klara sig själv. — En dag i slutet
av maj fick vi utflyktslov en hel dag. Hela dagen kom utan
min förskyllan eller värdighet att gå i flyttfåglarnas tecken.
”Nu ska vi leta efter backsvalor! Här såg jag dem förra året.”
Och barnen huvudstupa ner i en stor sandhåla. I ivern tappade
en sina skor och en slog sönder sin sockerdricksbutelj. Skorna
var inte långt borta — men den goda sockerdrickan! Värst av
allt — inga backsvalor. På ängen, där vi rastade för att
barnen skulle få äta sin matsäck, hittade de två övergivna bon.
Troligen lärkbon. Och barnen sparade inte på medlidande med
stackars fåglar, som inte får ha sina bon i fred. Vägen ut
till målet för vår vandring gick genom en park. Allas ögon
och öron var inriktade på fåglar. Mina annars rätt
bullersamma pojkar stod tysta som möss under en ek, där en bofink
satt och sjöng. Efteråt ivriga försök att härma honom och låta
”halsen gå opp och ner så där skoj igt”. Lika andaktsfullt följde
de flugsnapparen, som från sin gren gjorde upprepade
utflykter för att snappa insekter. De nöjde sig minsann inte med att
bara hastigt se på fåglarna. Nej, de smög sig efter dem långa
stunder, ivrigt tystande på varandra för att inte skrämma bort
dem. Varje hål de såg i träden var i deras ögon ett star- eller
ugglebo. Trots intensiva försök fann vi emellertid inget riktigt
bo, men väl ett nerrivet skatbo, som gav oss rikliga
iakttagelser på växlande bobyggnadsmaterial. Fågelfjädrar fann vi i
långa banor. Barnen var genast på det klara med, varifrån de
härstammade, själv var jag långt ifrån lika säker. På
hemvägen var de så trötta, att de varken hörde eller såg — vi hade
gått nära 8 km. Men nog upptäckte de en grönsiska i en buske.
— Några dagar efter utflykten fick barnen skriva och berätta
om utflykten. Innehållet i uppsatserna rörde sig mest om
fåglarna. Allihop berättade om dem. De flesta talade bara kort
och gott om vad de såg, medan några ånyo levde sig in i, hur
”det gällde att trampa tyst på tå”, för att få se fåglarna på
nära håll, och hur de ett par gånger ”var så nära, att fågeln
tittade på oss”. Om rastandet ute vid Rya nabbe, där Göta älv
möter Älvsborgsfjorden, och där vi låg i timtal och såg
båtarna gå ut och in i älven och för övrigt fördrev tiden med att
äta matsäck och kasta varpa, fanns mycket litet i uppsatserna.
Naturligtvis kan det vara en ren tillfällighet, att vi gång på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
