Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Ur aktivitetspedagogikens praktik - 3. Speciella arbeten - A. Barnet inför uppgiften. En aktivitetspedagogisk studie. Av Annie Hammarstrand - IV. Uppgiftens problem i pedagogisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392 Speciella arbeten
Stimulering till uppgiftssökande.
Den första stimulansen till att söka en uppgift, får barnen
numera genom att jag någon vecka i förväg, eller dessförinnan
vid lämpligt tillfälle, ställer in dem på vad vi härnäst skall
syssla med. Detta kan ske på olika sätt för ett intresseområde,
med antydningar om vad vi skall fortsätta med att läsa, genom
att sätta upp planscher, urklipp och dylikt. Snart frågar
barnen själva efter, vad vi skall göra härnäst, några börjar samla
stoff, läser kanske i förväg hemma, och en och annan börjar
redan arbeta och tar sitt arbete med till klassen. Allt detta
skapar en viss stämning av glad förväntan, som kulminerar
under mitt berättande den ”stimuleringstimme”, som alltid
inleder ett nytt intresseområde, eller en ny del av ett
intresseområde. På olika sätt försöker jag vid andra tillfällen,
exempelvis vid avslutandet av ett räknemoment, hålla intresset på spänn
för det nya moment, som skall komma; de, som med en eller
annan grupp av tal passerat gränsen, kan då bli hjälpare för de
andra.
Berättandet för intresseområdet rymmer kanske inte så
mycket av skildringar i egentlig mening, utan det blir mer en rad
av eggande antydningar, som tillsammans bildar en enhet, och
som skall ges så målande eller dramatiskt man någonsin kan!
En gest, ett ändrat minspel, en skiftning i rösten eller en
betydelsefull paus förstärker och berikar intrycket och
åstadkommer ett understrykande av de väsentliga delarna, som
sedan i någon mån kan underlätta barnens sökande efter
uppgift. För saker och ting, som behöver klarläggas, räcker det
naturligtvis inte med antydningar, i varje fall inte då det är
fråga om mindre barn.
Någon gång under berättandet kan det vara bra att dröja
litet vid ett moment och låta barnen få lyssna intensivt till
något från början till slut. Att man ibland gör detta en längre
stund är naturligtvis försvarligt — det är självfallet alldeles
omöjligt och onödigt att gå efter regler och recept!
Huvudsaken är att berättandet, hur det än utformas, inte mättar
barnens intresse, utan eggar dem att söka sig vidare på egen
hand, för att sedan tända en önskan hos dem att gestalta något
av vad de upplevt, iakttagit eller läst.
Barn, som är något vana vid att själva söka sig
arbetsuppgifter ur elt stoff, önskar sig i regel inte alltför långa
stimuleringstimmar. Jag berättade en dag för de flickor
undersökningen omfattar, när dessa gick i fjärde klass, om Öland. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
