Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Ur aktivitetspedagogikens praktik - 3. Speciella arbeten - A. Barnet inför uppgiften. En aktivitetspedagogisk studie. Av Annie Hammarstrand - IV. Uppgiftens problem i pedagogisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Barnet inför uppgiften 401
krafter hos barnet i en önskan att självt förbättra prestationen.
De gånger vår kritik inte resulterar i barnets självkritik är vi
dåliga kritiker, som nöjer oss med att endast riva ned, då ändå
all kritiks djupaste mening och mål är att sätta de
uppbyggande krafterna i rörelse! Vad det gäller för oss med vår kritik
är att även på detta sätt söka väcka barnets initiativförmåga.
Att vi så ofta förbiser det under vår kritik, tror jag beror på,
att vi lärare i allmänhet har mera blick för prestationens
slutresultat än för arbetsprocessen, att vi intresserar oss mera för
hur det färdiga arbetet ser ut, än för vad som sker inom
barnet, medan det arbetar. Och ändå är det detta, som är det
viktiga, eftersom det är den inställning barnet har till sin
uppgift, den insikt att bedöma den och kraft att förbättra den,
som är avgörande för barnets förmåga av lärande och växande.
Slutupplevelsen som symptom för barnets inställmng till arbetet.
Något liknande som i Sonjas fall — hjälp med att
övervinna misslyckanden — borde jag kanske från början gjort
också med Vanja, det barn, om vilket anteckningarna visar,
att hon ett par gånger reagerade med en slutupplevelse, som
rymde ovilja inför arbetet. Detta sätt att reagera var endast
ett av symptomen på hennes inställning — hon reagerade
nämligen på samma sätt mot kamraterna och tidvis även mot mig.
Hon levde, kort sagt, i konflikt med allting och måste
följaktligen ha burit på djupa konflikter inom sig själv. Hon höll
sig egendomligt isolerad, log sällan hjärtligt och gott, men
gärna hånleende och såg på oss andra under rynkade ögonbryn.
Betecknande för hennes sinnesstämning var, särskilt under en
period, de landskap hon målade, dystra och ödsliga och utan
några människor.
Det blev en lång och prövande tid innan jag lyckades vinna
hennes förtroende och få henne att berätta något om sig själv,
om sina syskon, sitt hem o. s. v. För att besegra den ovilja,
som dagligen manifesterade sig så tydligt under arbetet och i
slutupplevelsen av detta, arbetade jag på tre linjer. Jag
försökte ge henne den troliga förklaringen till, att hon tyckte så
illa om de bägge småsyskonen (som ”skulle ha allting”!),
gjorde upp planer för att kamratkontakten omärkligt skulle komma
igång och gav henne, liksom Ester, personliga uppgifter så ofta
som möjligt. Vid ett tillfälle fick hon i uppgift att börja
arbeta med Fredrika Bremer, ”som hade det så svårt, när hon
växte upp och sen blev en stor och berömd författarinna”...
260. — Ahktivitetspedagogik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
