Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Ur aktivitetspedagogikens praktik - 3. Speciella arbeten - A. Barnet inför uppgiften. En aktivitetspedagogisk studie. Av Annie Hammarstrand - IV. Uppgiftens problem i pedagogisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402 Speciella arbeten
Tilläggas bör kanske, att Vanja själv drömde om att bli
författarinna, ”en sån som Selma Lagerlöf...!”. De personliga
uppgifterna borde jag, som jag förut framhöll, kompletterat
med bättre och mera målmedveten hjälp att på något sätt
utnyttja misslyckandet.
Äntligen töade emellertid isen upp något, och Vanja blev,
åtminstone nästan, lik de andra. Hon började söka sig
uppgifter själv, arbetade tyst och träget med dem och betraktade
både sitt arbete och kamraterna med vänligare ögon. Från
hennes sista termin i skolan har jag bevarat minnet av ett
arbete hon gjorde. Klassen hade till uppgift att åstadkomma
ett mönster med ledning av de motiv, som finns i
blekingesömnaden. Vanja målade en vacker mjuk ranka, som hon format
till ett stort hjärta, och som hon med ett litet leende visade
mig.
När ett barns slutupplevelse av ett arbete uttrycker
nonchalans, ovilja eller dylikt, kan detta naturligtvis bero på en
tillfällighet, och det är mänskligt och naturligt, att det är så.
Uppträder den däremot ofta hos ett barn, tror jag det ger anledning
till oro. Det kan inte vara sunt, inte växtbefordrande för ett
barn att endast sällan få känna slutupplevelsens goda glädje,
hur dämpad den än kan vara av trötthet eller självkritik. I det
fallet behöver barnet hjälp, främst därigenom, att man forskar
efter orsakerna och sedan 1 görligaste mån söker häva dessa.
Fostran till gemenskapsanda.
Den uppgift jag påtog mig, då det gällde Vanja, den att
skapa en god kamratkontakt, betraktar jag som en av mina
viktigaste i skolan. — I den herbartska skolan skulle barnen
vara strängt isolerade från varandra. Bänkarnas placering,
som gjorde, att alla barn vände nacken till varandra, var i så
måtto fullt logisk! Varje arbete, som ett barn utförde, var i
huvudsak en angelägenhet mellan lärare och barn, och
uppmuntran och kritik, påverkan och hjälp under arbetet var
alltsammans lärarens sak. Men utvecklades det inte gärna en anda av
egoism och avundsjuka och av oförståelse för andras arbete
genom ett arbetssätt, som hindrade för att inte säga bestraffade,
de arbetandes kontakt med varandra?
Som ett led i försöket att skapa en god gemenskapsanda
och ett glatt erkännande av andras prestationer, är det, som
barnen inte bara tillåtas utan indirekt påverkas, att på olika sätt
hjälpa varandra. Och även när de arbetar för sig själva, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
