Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Ur aktivitetspedagogikens praktik - 3. Speciella arbeten - A. Barnet inför uppgiften. En aktivitetspedagogisk studie. Av Annie Hammarstrand - IV. Uppgiftens problem i pedagogisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Barnet inför uppgiften 403
inget direkt samarbete är i gång, tar de gärna del av varandras
arbeten för att hjälpa med en förklaring, för att ge sitt omdöme,
eller helt enkelt bara för att de är intresserade och vill se, hur
det går för kamraterna. — Att det vid kunskapsprov av olika
slag gäller att visa, vad var och en kan, vållar för den skull
inga svårigheter att få barnen att förstå.
Vad det direkta grupparbetet beträffar, det alltså, där några
barn delar ett större uppgiftsområde sig emellan, kan man på
ett tidigt stadium stimulera det. Så snart något i den vägen
spontant uppstår, blir det föremål för uppmuntran. Någon
enstaka gång har jag föreslagit, att ett intresseområde, eller en
del av ett sådant, skall behandlas i form av grupparbeten, för
att se hur samtliga barn reagerar i fråga om uppgiftsval och
samarbete.!
Den hjälp barnen ger varandra i form av kritik, är förut
berörd (sid. 378 f.). Denna förmåga kan stärkas och utvecklas på
många sätt. Rätt bra är att vid ett intresseområdes avslutning
låta alla se, vad kamraterna gjort, antingen genom en
utställning av arbetena eller genom att alla arbetshäften får gå runt i
klassen. Ofta har vi kombinerat dessa bägge
tillvägagångssätt. Det tillfälle, då häften bytes och fel och slarv påtalas,
likaväl som en bra uppsats, en trevlig teckning beundras, blir
på det viset en stund av glädje och hög stämning i klassen.
Barnen känner sig stimulerade av det bästa de ser! ”Det ska
jag komma ihåg till nästa gång!”, säger man. ”Hur har du
gjort detta?” frågar någon. Eller: ”Var har du fått reda på
det?”
En riktig — och bra framförd! — kamratkritik kan man
understryka på något sätt. En och annan samtals-, men inte
förmaningsstund brukar också lämna spår efter sig.
Under försöken att främja kontakten barnen emellan växer
så småningom fram ett ordnat litet samhälle. Klassen blir en
särpräglad enhet, där visserligen några betyder mera och andra
mindre för det helas utveckling, men där alla har möjligheter
att åstadkomma något för det gemensamma framåtskridandet.
En och annan praktisk och trevlig detalj för klassrummets
utstyrsel, och frågor, som rör den allmänna ordningen eller
samlevnaden i klassen, börjar ventileras bland barnen. Det
händer, att intresset för detta ibland försvinner, men det slår inte
fel, att det om en tid med ny styrka kommer tillbaka. Min
egen uppgift är densamma som under allt övrigt arbete: att på
olika sätt utveckla och stimulera och ibland varsamt ingripa.
"1 Se K. Falks arbete. (E. K.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
