Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Den fria konkurrensen i teori och praxis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLIANSER MELLAN ARBETARE OCH ARBETSGIFVARE.
de förut mäst svårtillgängliga trakter, och en fortsatt täflan
har därmed för de mindre konkurrenterna blifvit
omöjliggjord.
Det sagda lämnar en antydan om, hvad den
ekonòmiska teorien i våra dagar har att invända mot den
fria konkurrensen; man finner näppeligen längre några
vetenskapliga förkämpar för frihet på det ekonomiska
området utan alla inskränkningar eller quand même, som
man säger, något som för en mansålder tillbaka var så
vanligt. Men hvad teorien sålunda småningom kommit
till insikt om, det har praktiken redan för länge sedan
lärt sina utöfvare. Hvad arbetarna beträffar, ha de, kan
man säga, aldrig någonsin känt sig tilltalade af den
ohindrade inbördes täflan, hvarmed man sedan ett århundrade
tillbaka velat lyckliggöra dem. Tvärtom, de begagnade
sig allt från början af sin nyförvärfvade frihet och
sedermera af den vida större frihet, som de efterhand tillkämpat
sig, för att göra front mot denna princip. Ty hvad är
ändamålet med alla arbetarkoalitioner, alla fackföreningar,
om icke att göra slut på ett tillstånd, där arbetarna
inbördes trampa ner hvarandra under kampen efter brödet,
och i stället införa ett sådant, där de göra gemensam sak,
gå fram sida vid sida för att kunna förhandla med sina
arbetsgifvare på en i möjligaste mån likställd basis?
Och statsmännen, som under inflytandet af det forna
öfverskattandet af den fria konkurrensen ställde sig
likgiltiga eller rent af fientliga till denna arbetarnas
sammanslutning, ha numera, i stort sett åtminstone, kommit till
en annan uppfattning. I Europas mera framkridna länder
gäller det numera såsom en regel, att staten själf på flera
områden bör ingripa till skydd för den svagare parten på
det industriella området, d. v. s. arbetaren, mot
arbetsgifvarens godtycke eller otyglade vinstbegär. I vårt land
har man visserligen härvidlag mäst nöjt sig med att prata,
medan man annorstädes handlat; ett och annat litet
tuppfjät på banan (tyvärr uppblandade med åtskilliga
reaktionära ansatser) ha dock äfven vi under senare år tagit.
Men äfven arbetsgifvarna, fabrikanterna, ha i våra
dagar småningom börjat få nog och öfvernog af den fria
konkurrensens välsignelser. Den var förträfflig, medan
industrien ännu befann sig i sin linda; så länge den ena
fabrikanten satt vid det lilla vattenfallet och den andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
