Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Den svaga punkten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 ALLIANSER MELLAN ARBETARE OCH ARBETSGIFVARE.
fackföreningarna så ytterst dryga underhållskostnaderna
för arbetslösa fackföreningsmedlemmar i syfte att
förebygga ett underbjudande på arbetsmarknaden, som skulle
ha en allmän lönenedsättning till följd. Naturligtvis bör
härtill läggas och detta å såväl arbetarnas som
arbetsgifvarnas sida de betydande direkta och indirekta
kostnader, som eventuella sträjker förorsaka. Men om nu allt
detta och mera till af samma art tages i betraktande, så
ligger dock i den nämda anmärkningen ett moment af
sanning, som icke kan eller bör förbises. Mr Smith själf
öfverskattar helt visst alliansernas betydelse, han resonerar
icke sällan så, som om allmänt välstånd utan vidare skulle
inträda, blott alla människor förstode att taga tillräckligt
betalt för sina varor eller tjänster; ihåligheten för att icke
säga barnsligheten i detta resonemang torde icke behöfva
framhållas; det är ett af de många försöken att lyfta
världen utan att taga i anspråk den arkimediska fasta
punkten. Rätta förhållandet är naturligtvis, att inga
organisationer, hur fulländade de än må vara, kunna förändra
produktionens allmänna villkor och därför icke häller förmå
någonting väsentligt gentemot de ekonomiska makter och
krafter, som på ett likartat sätt drabba arbetare och
arbetsgifvare, producenter och konsumenter, med ett ord hela folket.
Se vi till exempel på den ekonomiska nedtryckning,
som för närvarande synes hemsöka Europa, så torde det
vara svårt att i stort taget sätta denna i något
sammanhang med en bristande organisation, vare sig inom
industrien eller samhället i det hela. Den är fast mer, om
jag ej alltför mycket misstar mig, helt enkelt att betrakta
såsom den oundvikliga reaktionen efter det utomordentliga
industriella uppsvinget på 1890-talet. Det är väl bekant,
att af Europas samtliga länder intet enda med undantag
af Ryssland, Ungern och Balkanstaterna numera brödföder
sig själft. För samtliga de öfriga gäller det, att de till
större eller mindre del lifnära sig genom att utbyta
öfverskottet af sina industrialster mot andra, östeuropeiska eller
transoceaniska länders öfveskott af jordbruksprodukter. En
dylik ekonomi är till en tid bortåt mäktig af en nästan
obegränsad utveckling, såframt blott kol och järn, grundvalarna
för all modärn industri, finnas i tillräckligt mått. Men
denna utveckling kan icke fortgå i det oändliga, icke ens
rätt länge; ty den hvilar ju på den nödvändiga förutsätt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
