Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den israelitiska litteraturen före hellenismen - Den profetiska tiden - Amos, Hosea, Jesaia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
d. v. s. rätten. Men om Israel svek denna uppgift, skulle
ock dess straff bliva strängt. De äldre stridssångerna hade
talat om en “Jahves dag“, då Sinaiguden skulle förkrossa
och förinta Israels fiender. Iför Amos finnes det ock en
“Jahves dag“, men denna dag blir en straffets och
tillintetgörelsens dag för det orättfärdiga Israel. Den sista
kvarlevan skall dräpas med svärd, ingen skall kunna undfly,
“bröto de sig än in i dödsriket skulle min hand hämta dem
därifrån, och fore de än upp till himlen, skulle jag störta
dem ned därifrån“.
Då denna tro först förkunnades, verkade den såsom ren
hädelse, men så småningom arbetade sig dock denna
tankegång in, och den blev folkets räddning. När sedan den
stora olyckan kom, deportationen från Juda till Babylon,
hade den menige israeliten dock hunnit tillägna sig Amos’
världsåskådning: trots allt hade hans Gud dock icke blivit
besegrad av Babylons — tvärtom: det hade varit Jahve
själv, som sänt Nebukadnesars skaror, och långt ifrån att
han övervunnits av främlingarna, betecknade själva
nederlaget hans makt. Ty detta var blott ett Jahves straff,
som han pålagt sitt ohörsamma egendomsfolk.
Men denna strängt moraliska världsåskådning drev Amos
till ännu en annan slutsats av banbrytande innebörd.
Assyrerna, som skulle utkräva straffet, voro således Jahves
redskap, och lydde då även detta främmande folk — låt vara
utan att ana det — hans vilja? Icke heller för denna
slutsats ryggade Amos tillbaka, ehuru den så bestämt stred
mot hela det föregående uppfattningssättet, enligt vilket
varje folk hade sin gud. Den gamla stamguden står därför
på väg att höja sig till en världsgud, som knappast vill
erkänna skillnaden mellan israelit och icke-israelit och som
leder icke blott Israels, utan ock världens öden:
Ären icke I, Israels barn, för mig lika med etiopernas barn, säger Jahve.
Förde jag icke Israel upp ur Egyptens land och filistéerna från Kaftor och araméerna från Kir?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
