Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den ioniska tiden - Den ioniska vetenskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svävande och obestämda. En dylik gavs däremot av den
tänkare, som av antiken och även av nyare forskare
ansetts såsom en av forntidens främste: Herakleitos från
Ephesos. Skarpsinnigt iakttog han, att allt i universum är
statt i en ständig förändring och rörelse — “ingen badar
två gånger i samma flod“ — och det var ur denna eviga
rörelse, han förklarade allts uppkomst. Ingenting är, utan
allt blir, allt befinner sig i ett ständigt kretslopp. När
olika rörelseriktningar sammanträffa i en punkt, uppstår ett
momentant stillastående d. v. s. de enskilda tingen, och
dessa äro således blott genomgångspunkter i blivandets eviga
process. Själva rörelsen fattade han, halvt mystiskt, såsom
en eld, som ständigt slocknar och ständigt återtändes,
icke direkt såsom en kroppslig substans, utan snarare såsom
själva livet i det varandes ständigt växlande former.
I mera fysisk riktning utvecklades denna åsikt av
atomisterna, en skola, som fortlevde ännu på Platons tid och
vars läror gå igen hos Epikuros för att under renässansen
leva upp på nytt i Giordano Brunos filosofi. Atomismens
båda förutsättningar voro det icke-varande och det varande,
det tomma rummet och atomerna, tunga, odelbara, oblivna
och oförgängliga kroppar till ett oändligt antal, och genom
atomernas fallande rörelse i det tomma rummet uppstå
konglomerationer eller de enskilda tingen. Detta var ju —
som vi skulle säga — blott en djärv hypotes, men den
vittnar om den ioniska filosofiens oerhörda skärpa, ty denna
atomlära har dock, om än i alldeles olika form, upptagits
av 1800-talets vetenskap, och det gör en egendomlig verkan
att finna en åtminstone liknande teori framställd vid pass
500 år f. Kr.
Ett dylikt klart och abstrakt tänkande kunde emellertid
ej undgå att komma i konflikt med det allmänna religiösa
föreställningssättet. De äldsta ioniska filosoferna hade väl
blott gjort vissa fysiska iakttagelser och därur dragit några
slutsatser, som ej behövde stå i direkt strid med
folkreligionen. Den förste, som klart uppmärksammade klyftan
mellan dessa bägge världar, var Xenophanes från Kolophon
i slutet av 500-talet, och i honom möta vi den äldste
representanten för Voltaire’s ironiska, kallt tänkande släkte.
Oförfärat riktade han sin kritik mot den homeriska
polyteismen. Gud kan blott vara en enda, ty det högsta är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
